Ett steg framåt, några steg bakåt. Man borde vara van, men likförbannat står man där med offerkoftan i högsta hugg. Visst var det väl väntat. Menar, har varit rätt stabil ett tag. Klarat av mycket olika påfrestningar, lyckats hålla mig flytande och allt det där. Har bara under de senaste månaderna verkligen utmanat mig själv och funnit mig i den personen jag faktiskt är. Nästan lärt mig att uppskatta den riktiga Rasmus. Ett bakslag var väl väntat, som sagt. Men den skiten känns alltid så mycket större när man står mitt i den. De negativa tankarna erövrar hjärnan och man fastnar i gamla mönster, precis som en insekt i ett nyutlagt flugpapper. Kanske kan man skylla på stress och en känsla av otillräcklighet. Kanske kan man skylla på ensamhet. Jag vet inte. Kan bara inte släppa alla tankar. Hur hamnade jag här igen?