“I’ve been doing this thing recently, where I’ve been imagining myself in the future, talking to myself in the present. Let’s say that right now I can go visit my seven-year-old me and say ‘I love you’. And then in your story there will be a seven-year-old going ‘what was that?! Wait a minute what was that massage?’ But you can do it for yourself today, because I never get that massage clear, you know what I mean.. Now I'm thinking: Think a hundred years into the future, when your spirit is somewhere else completely in a great place. And that person still calling out to you 'I love you, you're so great.' You need that massage! Now imagine yourself one hundred year into the future, your spirit has transformed into the most beautiful thing you can possible imagine. The first thing on your mind, keep it in your mind. That’s what you will be. That person, or that thing comes back to you and says: ‘I love you.’"

utifrån sett är det en hårfin gräns när den där önskan om att inte existera övergår till dödslängtan, men själva känslan är så jävla tydlig.

Jag blev nog först väldigt rädd, det måste jag medge. Jag valde nog att blockera de där känslorna som bubblade upp från bröstet, likt halsbränna. Ett sms. Ett laddat sms? Ser ändå fram emot de där åtta timmarna vi får spendera tillsammans i Berlin. Nu känner jag mig glad inför vårt möte. Och jag har ju saknat dig, bara inte vågat känna efter. Det vet jag nog nu.

Vet inte riktigt varför allting känns så invecklat just för tillfället, handlar väl egentligen bara om att det är så mycket på agendan. Har inte riktigt haft ork eller lust till att strukturera upp inför slutspurten, om än det hade varit och fortfarande är äckligt nödvändigt för att undvika den här känslan av ovisshet och ständigt negativ tryckande stress. Vilka trådar ska man börja dra i, och kommer inte allting bara att trassla till sig ännu lite till om man en gång börjar? Kanske är det latheten som tar över, lathet kamouflerad i ångest. Så mycket känslor att rätta sig efter hela tiden. Vill bara vara ensam, men samtidigt känner jag stressen över att jag inte träffar vänner och tar vara på tiden, på sommaren. Ena stunden befinner jag mig i full känslostorm, för att sedan bara känna mig likgiltig och övergiven. Jag kommer ingen vart, väntar liksom bara på att schemat ska rulla på. För känner jag mig själv så kommer jag inte finna orken förens i absolut sista sekunden, då det nästan är för sent.

Varför är det så lätt att öppna upp sig för anonyma ord man tolkar som kritik? För sånt som egentligen inte hade behövt vara knutet till mig, sånt som egentligen borde passera förbi helt obemärkt? Jag har väl för mycket skuldkänslor kanske. Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag blir ledsen alldeles för lätt igen. Ännu en sjuk dag, händelser och känslor. Sjuk  på så många sätt. Känns inte som att jag kan starta om sådär friskt som jag en gång intalade mig själv att jag kunde. Allt har blivit segare. Kanske beror det mest på att jag bara väntar på någon typ av bakslag, eller så orkar inte kroppen just för tillfället bara.


Vad gäller den där kritiken jag mötte med stridsyxan i högsta hugg.. Kanske gör jag för tillfället bäst i att bara lägga det åt sidan och återigen intala mig att "ingen annan förstår, och kommer aldrig få den chansen". Eller är det bättre att bara låta det skölja över kroppen, likt strilande regn som lyckas tränga sig in i de mest igentäppta porer, och göra sitt, helt själv? Kanske behöver jag inte ta ställning precis just nu. Kanske behöver jag sömn mest av allt.

Jag vet inte vad jag håller på med, varför lyssnar jag på Oskar Linnros? Nyss hatade jag, tydligen uppskattar jag det nu istället? Blir inte helt klok.

vill bara vara för mig själv. inte se någon, inte prata med en käft. bara vara i min ensamhet, i tystnaden. jag känner mig så fylld av aggression och krafter som vill ut. jag väljer att lägga lock på och bara vara själv. har ju ingen i min närhet som förtjänar att ta all den skit som ligger och puttrar ändå. även fast alla andras handlingar just nu bara irriterar mig och kanske alldeles för lätt möts av mentala snytingar. eller så når liksom inte orden fram, utan stannar i mig och liksom misshandlar mig själv inifrån? vill bara vara själv, vill inte se någon. vill inte. det räcker inte bara med en förmiddag. jag vill vara för mig själv. jag vill kunna välja ensamheten när den passar mig. jag längtar bort, eller kanske hem till mig själv, var det nu är.. jag vill känna mig fri. är less på livet som det ser ut just nu. när händer det någonting bra? kanske borde man sluta finnas till och göra allt för andra, och istället bli lite mer egoistisk och faktiskt lyssna på vad kroppen och hjärtat säger.

verkligheten, jag vet inte vad jag har för relation eller känslor kring den. jag vet inte riktigt hur jag ska möta den. ska man se den i ögonen och nicka artigt, eller ska man försiktigt vända blicken mot marken och traska förbi. jag kan inte ta ställning. jag väljer nog allt som oftast att lägga benen på ryggen och bara ge mig av. hitta en plats där motgångar känns avlägsna och lättlurade. stanna där. andas och leva, om det passar sig. ibland är skuldkänslorna för mäktiga och demonerna för högljudda. men man står ut, tills den dagen man möts igen och återigen väljer att ta till flykten.

under de senaste månaderna har jag gått från liv till död. ännu en gång. som om jag aldrig fått nog, som om jag helt plötsligt skulle vara beredd att möta avgrunden igen. vem bestämde det, jag? jag levde, jag skrattade, men hela tiden med en medvetenhet om hur allting återigen kunde vända. det börjar mörkna, på insidan likväl som på utsidan. tankarna börjar bli grötiga och liksom fyllda med oviktiga slutsatser som egentligen inte betyder någonting. antingen har jag börjar älta igen, eller så finns det bara för mycket frågor i världen just nu. jag vet i alla fall att jag tänker fly, fast inte på ett sånt sätt. inte för evigt. bara under en kortare tid, med hoppet om att allting och ingenting ska förändras. det är naivt, jag vet, men jag behöver det för att överleva. månaden (jag har nog bestämt om mig för fyra veckor istället för tre) i berlin känns som det enda ljusa på min himmel just för tillfället. ingenting annat håller mig flytande, ingenting annat går att navigera efter. jag behöver komma bort från ätstörningen, som idag känns större än på flera år. han har nävar likt en jättes, och jag känner mig alldeles för svag. behöver vila och samla kraft, behöver komma tillbaka för en sista strid. jag behöver vara lika förberedd som när jag vann vid vår förra sammandrabbning.