Jag vet att det är självvalt, men måste ändå klaga lite på att jag sitter här i min ensamhet och sjunger med i taskiga låtar va.. Varför ska jag vara så jävla envis? Nu tycker jag ju istället synd om mig själv, så jävla fattigt.

Det är redan söndag och klockan har passerat fem för ett litet tag sen. Jag dricker en americano och lyssnar på Rufus Wainwright, mitt i allt. Jag känner mig väl egentligen aningen fånig som valde just Café des 2 Moulins faktiskt. Men vad är jag inte om just stereotyp och låtsasindie så säg? Men jag trivs, det gör jag verkligen! Har under denna korta vistelse gått från förälskelse, till hat och faktiskt nått en djup kärlek till staden jag redan trodde att jag kände på något sätt. Jag sitter här på uteserveringen och lyssnar, surplar och spanar. För övrigt sitter en kille i skinnjacka och avnjuter sin översockrade espresso tillsammans med en fet joint precis en stol till vänster om mig. Jag trivs, men jag önskar att jag kunde dela stunden med mina tre fantastiska vänner. Jag har under dessa dagar gått och funderat på hur vi hade mött de saker jag själv nu mött, hur vi hade gjort och vad vi hade sysselsatt oss med. Jag känner mig patetisk när jag sitter här och skriver ner mina tankar på ipoden. Patetisk på ett fridfullt och skrattretande sätt. Nu ska jag dricka upp den kalla slatten kaffe, samtidigt som killen till vänster tar sina sista bloss. Sen ska jag njuta av att den patetiska känslan börjar avta. Slutsatsen jag kan dra är väl att jag egentligen bara bryr mig för mycket om vad alla andra, exakt lika patetiska jävlar ska tycka, tänka och tro. Jag tillägnar denna stunden till min tre klippor. Snart är vi också här.

PS. Jävligt gott kaffe. Jag tar en kopp till!

Det här är inspiration så det räcker och blir över!

Låg idag och zappade bort min liv, trodde jag. Men egentligen hade Gud bara bestämt att jag skulle ligga där i fosterställning och tycka synd om mig själv så att jag inte skulle missa "Plötsligt i Vinslöv". Lyckan när jag insåg att jag lyckades zappa mig till denna underbara dokumentär alltså! Alldeles för längesen man såg den. Fyfan, det bästa på länge alltså. Tack SVT för att ni valde att visa detta mästerverk just idag. Tack också till Malin Skjöld och Jenny Bergman som är genierna bakom det hela. Känner ni också för att njuta i sisådär 49 minuter, ja men klicka då HÄR! För övrigt känner jag då även peppen inför onsdagkvällen då man visar "Plötsligt igen".

Jag är så himla arg hela tiden. Just nu vet jag inte riktigt exakt vad jag är arg över, men känslan tar över mig. Fyfan. Vill bara sparka sönder något och skrika rakt ut. Tänker fan inte gå ut idag. Känns bara så jävla ovärt att umgås med människor, som jag inte ens känner. Kommer ändå bara sitta och vara osäker och bli ännu lite argare. Jag vill bort härifrån. Just nu hatar jag bara allt och alla.

Känner mig som en barnrumpa igen. Lite som den där slöa, datorspelande, pizzaätande, oduschade och lågutbildade oduglingen som aldrig flyttade hemifrån. Inte okej att ha sin mamma boende näst intill i sin famn. Känner inte att jag riktigt pallar alltså. Jag är bara sur hela tiden och snäser av allt hon säger. "Vad mysigt att vara här till mitten av januari och rå om dig!" Jag vet inte om jag tycker det är fullt så mysigt. Helst hade jag ju velat mysa av det, men kan verkligen inte det.

Här sitter och jag lyssnar på Malous småprat i bakgrunden och känner att jag hört dessa exakta ord någon gång tidigare. Första tio gångerna ignorerar jag känslan och klickar mig vidare på Perrans hemsida - Där jag också råkar se världens kanske sexigaste bild! I och för sig kanske den inte alls är så svår att missa, då den ingår i bildspelet på förstasidan. Elfte (efter tionde) gången som déjà vu känslan poppar upp vänder jag mig om och kommer på att jag faktiskt har sett precis det här programmet tidigare. Vad fan liksom?! Här har jag gått omkring i tron om att alla program direktsänds. Eller ja, inte fredagens.. Det spelas in på torsdag eftermiddag. Men jag förstår ju att Malou pinglan behöver lediga fredagar. Hon är ju ändå den svenska motsvarigheten till Oprah Winfrey (som jag för övrigt stavade rätt på första försöket!!) liksom.

Efter ett besök på Efter tios hemsida ser jag att programmet har juluppehåll, och sänder nu repriser. Jag är besviken, verkligen. Skulle Oprah Winfrey (första försöket IGEN, can't believe it!) lägga ner såhär i juletider? Näe! Skärpning Malou, tänk på dina hängivna fans istället.

Nej men då höll man ju nästan på att leda in cykeln i Suzanne Alexandra Maria Reuter (utan häst) idag då.. Eller, så nära var det kanske inte ändå.

Lördag för en vecka sen, då var det Carola, tristess och kall pasta. Samma tema nu, när det är allt vad julmusik heter, sport på tvn i bakgrunden och en ful mössa på huvudet. Jag orkar inte fixa och trixa, vet ju inte ens om jag ska andas frisk luft idag liksom. Det är så jävla trist när man egentligen vill göra någonting lite sådär lagom. Jag begär ju inte att jag ska uppleva något mirakel, vill bara ta en kopp kaffe eller någonting. Se alla som springer omkring. Och själv bara slappa på vilket kaffeställe som helst, med båda händerna runt kaffekoppen. Det är så trist när man egentligen vill, men inte har någon att ringa. Jag skulle visst kunna gå ut själv, men jag vågar inte. Nu sitter jag istället och klankar ner på mig själv, mindre lyckat.

Jag är ett monster, men någon måste.