Charlotte Perrelli är verkligen min idol. Skratta om ni vill, men jag tycker verkligen att den bruden är värd all lycka!

Just nu åker jag tåg med en 40-årig fjortis. Hon är lika överaktiv som när mina två systerdöttrar (7 och 10) egentligen behöver sova klockan ett en fredagsnatt. Hon flyger upp och ner i sätet, skriker till sina väninnor som ganska tydligt visar att de bara vill linda in hennes huvud i gaffatejp. Jag tänker att hon var den populära på högstadiet, och inte riktigt klarade av nederlaget sen i vuxenlivet. Hon var nog den som började dricka sprit först, och hon är nog den som måste se till att sluta dricka sprit först (innan hennes liv faller sönder och samman ännu lite mer, lite värre). Snart är jag framme i Göteborg!

Lönelördagskväll, och jag sitter hemma med kall pasta. Det om något är fest!

Nytta och nöje, kan det vara samma sak undrar ni.. Jajamensan säger jag! Dammsugaren är min danspartner, min mikrofon och "oljudet" är egentligen publikens jubel. Självklart spelar jag såhär i juletider rollen som Sanna Nielsen och uppträder för grannarna på andra sidan gatan med "All I wan't for Christmas is you".

Vill ha lite mer konst, lite mer skapande och göra allt det där jag tänker på. Varför kan man inte få göra det nu, på en gång, utan att vänta?

Jag bor i ett nazihus, det är sant! Idag när jag kommer hem efter några korta korta ärenden på stan ser jag att någon (som mest troligt måste vara en förlängd arm till fienden, alltså min hyresvärd) har snott min fantastiskt stilrena "ingen reklam" skylt. Vi snackar om en skylt jag själv gjort, med mina egna små klorinsönderfrätta händer. Vi snackar om en skylt så estetiskt perfekt att till och med Ernst Billgren kan slänga sig i allt annat än väggen. Istället har fienden satt dit ett litet litet diskret klistermärke med texten "INGEN REKLAM, TACK".

Jag undrar vad grejen är med att inte få sätta sin egen prägel på dörren, det är ju ändå mitt ansikte utåt inför de andra hyresgästerna. Och kom inte här och säg att det kanske var för utstickande, för det var det fanimig inte! Jag är så upprörd, skärrad, broken hearted. Nej men nu ska jag fan afficiera hela jävla dörren, bara för att jag kan! Och om inte det funkar, i alla fall sitta och skrika könsord ut genom fönstret..

Pernilla Wahlgren är en sån bitch, en översittare, riktigt jävla dryg. Hon kan inte ens texten till sin allra bästa väninnas schlagerhit. DET är inte okej! Utöver all denna skit slänger hon förjävliga kommentarer till höger och vänster. Det gör ont att se en sån här folkkär artist göra bort sig så massivt, ont så in i bara den. Det är också riktigt kul att för varje gång hon medverkar i, ja vad det än må vara bevisar att hon faktiskt är Sveriges mest korkade offentliga person. Denna sida visar hon såklart stolt upp i senaste avsnittet av Doobidoo, som leds av allas våran Lasse K (uttalas med engelskt k). Vill även tipsa om Caroline af Ugglas och Fredrik Kempes version av "Barbie Girl", jävligt hett alltså. Mycket nöje!

Jag känner att jag måste beskriva min kärlek till högstadiet lite kortfattat. Ibland är det som att jag står ensam och ser tillbaka på högstadietiden med kärlek i blicken och ett fånigt flin på läpparna. Så fort någon får ta del av min sentimentalitet och romantiserade bild av de åren möts jag av förvånade blickar och ögon i stil med Andreas Mattssons enastående stirrande, genomträngande och uppseendeväckande glober.

Förvisso hade vi vad vi då tyckte var ett helvetesschema och otroligt dåligt planerade dagar, men nu känns det helt plötsligt så jävla värt. Kommer ihåg hur man på morgonen träffades utanför danssalen och småfnissade innan baletten. Hur man efteråt gick till de vanliga lektionerna och bara njöt av att känna stengolvet under fotsulan och tjocksockan. Det fanns alltid en gemenskap och en utsatthet närvarande, man syntes men smälte ändå in och hade sin tydliga roll. Jag skulle inte säga att jag hade det lätt med acceptansen då jag mest hela tiden valde att utmana skoterkillarnas tolerans, men på något sätt respekterade man varandra. Visst var jag mobbad och visst var det jobbigt, men jag hade också en stolthet som jag inte längre har. Det kändes som att två världar kunde gå hand i hand. Var är den känslan idag, och var är tryggheten (som kanske bara finns i Christinaskolans smala korridorer)? Vad har ni för förhållande till era första riktiga tonår?

Jag vill ha det där utmanande och spännande. Jag vill kämpa och utvecklas!

Vi borde inte sitta här och glo på TV varje natt. Man blir ju knäpp, vi borde dra. Men det är ingen som har lust. Vi var naiva, glada barn, tills vuxenlivet hann ifatt. Nu är vi barnen av idag, och dessa barn har ingen lust. För det är ångest, tvång och höstsäsong, och ekonomisk undergång. Varje hinder är så tåligt och robust; så det är ingen som har lust.

Dagens ämne på Oprah känns lite som ett slag i ansiktet..

Igår kväll spelade jag och Sanna drugbingo på Wonk. Vi spelade tre hela spel och turades om att invänta det där sista numret, men lyckades inte riktigt hela vägen. Hur som helst var vi väl egentligen precis på väg att lyfta på stjärten och promenera hemåt när Scandalia gav oss varsitt tröstpris. Vi blev bjudna på öl och satt kvar med personalen efter stängning. Det ena dansnumret utbytte det andra och vi fick lov att dra fram diverse ess ur rockärmen. Kvällen rullade på i hastig fart och "festen" fortsatte på [Debajsar] och Crown i sällskap av Conilla och Scandalia. Efter kvällen har jag bara tre (eventuellt fyra) frågor i huvudet. 1.Vad fan gjorde Pontus Gårdinger på Crown? 2.Vad fan gjorde jag på Crown, (3) mer än att hoppas på en kareoke-break through? 4.Vilken sorts människor är det som kommer dit, vecka efter vecka efter vecka?

Bara en sak till.. Vem i helvete tyckte att det här var rätt beskrivning på vad som enligt mig måste vara Malmös mest tacky uteställe: "Träffa Malmös innefolk och lyssna på den nyare musiken. Sober och trivsam miljö." - Citat från inneklubbens egna hemsida. Det måste vara ett skämt!

"Några av Sveriges mest framstående formgivare har gjort produkter för ditt hem. I flera fall är det specialutgåvor endast för Rädda Barnen. När du köper en av dessa designprodukter bidrar du till Rädda Barnens kamp för barns rättigheter. En vacker sak för ditt hem blir en god handling för barn."

Kolla in hela sortimentet här

För ett par gröna ögon for jag, men Malmö blir aldrig min stad.

Kom precis på granntanten mitt emot med att speja på mig, när jag hade egentid och allt..

Rasmus är ett mansnamn, en form av Erasmus som är bildat från det grekiska ordet erasimos "älskvärd".

Jag lutar mig bara bakåt och känner mig nöjd över att äntligen tagit ett beslut som kommer från hjärtat. Hoppas nu bara vissa smådetaljer faller på plats..

..Det är när man sitter i efter tio-soffan som karriären börjar dala.

”Life doesn’t always turn out to be your fantasy, that’s why you need friendships that are real to get you through it all”