På riktigt. Vad fan håller kåtnissen Lars Bohlin på med? Varenda jävla rapportering från gayträsket liknar någon kass porrtidning. Det är ju jättelöjligt.

åstadkommer liksom ingenting. planerar, men lyckas inte genomföra ett skit. nu sitter jag här, klockan tickar sakta men säkert mot två. jag tänkte gå upp tidigt. ställa om kroppen, och liksom komma tillbaka till hela skolgrejen. känner mig inte redo. inte nervös heller, men oförberedd och fylld av olust. jag vet inte. allting kanske beror på den här förkylningen och allt annat som tycks fucka upp sig just för tillfället. drama åt höger och vänster på något sätt. vill vara överallt, vill finnas där för alla, men klarar det fan inte. är fruktansvärt trött, men kan inte koppla av, koppla bort. borde sova men känner mig för orolig i hela kroppen. klickar runt på fi göteborgs hemsida istället, det känns mer värt just för tillfället. ta en titt!

Mindre kul att missa planet (tåget kändes inte som ett alternativ just nu, speciellt efter förseningen på nästan 15 timmar sist) till Berlin och betala dubbelt så mycket för att ens kunna boka om sin biljett. Mindre kul att detta händer för att man redan har gått upp 03.55 och bara sitter och väntar på att tiden ska gå, och bestämmer sig för att vila de där sista 30 minuterna. Mindre kul med självhat, men vad ska man göra liksom? Nu lyssnar jag nog på Edith Piaf och får tiden att gå istället. Snart ses vi väl igen Berlin, om allt går väl.

Fyfan för att flytta, på riktigt alltså. Det är inte så jävla mysigt och kul med nya bostäder. Verkligen inte något man gör i ett nafs, som folk verkar påstå. Jag lever i kaos och kommer göra det ett bra tag till tror jag. Alla småsaker som kan gå fel tycks göra det. Omständigt. Men det blir nog fint. Trivs ju ändå. Tackheeeeeeej!

Känner mig rätt tagen för givet och oviktig. Bortprioriterad och ensam. Allt är kaos, uppochner, åt helvete och går inte alls som det borde. Trodde jag var stark och på något sätt skulle ha hittat det där som skulle hålla mig flytande. Nu sitter jag här, i den här smutsiga lägenheten, i stan som alldeles för många gånger har gett mig kalla handen (och allt det där).. Kanske är det löjligt att skylla på staden. Kanske är det löjligt att skylla på någon annan över huvud taget, men jag känner mig bara så jävla less och oinspirerad. Trodde jag var viktig för någon som står mig så pass nära, men just nu känner jag mig bara som ett vandrande frågetecken. Vet inte vad jag har satt mig själv i för sits, inte alls faktiskt. Vill försvinna bort. Vill gråta, vill skrika, vill så mycket som inte går. Hatar denna kaotiska känsla. Det händer alldeles för ofta.