jag var tvungen att förändra nånting. du hade just lämnat mig. jag vakna upp och höll om en dunk gin, men i drömmen jag just drömt höll jag om dig. och jag såg min ungdom. trampa gasen i botten, och sen köra rakt in i en bergvägg.

jag tror att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.

är på väg från göteborg, men det känns inte tillräckligt. kanske är flykten bara ett sätt att uttrycka kärleken till staden som faktiskt satt klorna i hjärtat. eller så är småland bara inte häftigt nog. tror det är jul.

varför funkar jag inte? varför är jag dum i huvudet? varför väljer jag alltid fel väg att gå? varför klarar jag inte av ett socialt liv? varför bearbetar jag alla mina känslor via min ätstörning (så jag då enbart kan fokusera på ångesten det genererar i)? varför kan jag inte uttrycka mina tankar? varför kan jag inte prata om känslor så länge det är knutet till mig själv? varför tror jag att jag är unik? varför känner jag inte mig själv? varför känns det som hela mitt känsloliv bygger på att jag kastas mellan tillfälliga sinnesstämningar? varför är jag för lat för mitt eget bästa? varför vill jag att folk ska tycka synd om mig? varför vill jag alltid visa mig stark? varför kastas jag in i passion som dalar efter första toppen? varför gör jag det här? varför är jag så tom? varför klarar jag inte av att välja mellan liv och död? varför är jag så orkeslös? varför är jag så oengagerad i andras liv? varför är jag så oengagerad i mitt eget? varför vill jag bara ha bekräftelse? varför söker jag ständigt uppmärksamhet från folk jag inte känner och bryr mig om? varför är jag så jävla självkritisk? varför klarar jag inte av kritik när den kommer från andra? varför ser jag hinder före möjligheter? varför ser jag möjligheter före hinder? varför är jag så rädd för att ta steget, och lämna allting bakom mig? varför är jag rädd för min personliga utveckling? varför förändras jag? varför fokuserar jag på vem jag borde förändras till, istället för att acceptera den jag kan förändras till?

är inte gjord för att spela det sociala spelet. kan inte visa dig vem jag är. är inte gjord för relationer och definitivt inte gjord för att låtsas. du kanske tycker jag gör mig till ett offer, men då vet du inte hur det ser ut bakom ridån efter varje föreställning, efter varje dag. borde verkligen klippa trådarna och försvinna. drömmer om en djungel utan väg ut. en historia på en annan kontinent. kan man födas på nytt?

du, det är inte intressant. fast det vet vi nu.

det är nog dumt att försöka bygga vidare på någonting genom att vara sentimental, då den andra parten inte har det personlighetsdraget längre. fast skönt att skratta åt kommunikationsproblemen som uppstod då, och fortfarande gör nu, precis då man insett att det bara finns ett då och ett nu. kanske lika skönt att sätta spiken i kistan, utan att döda det som kan bli annorlunda i framtiden. en vän man kan dela pizza med har jag alltid önskat. vegan cupcakes och en riktigt fin vän som fortfarande visar att de där kärleksbroarna man byggde som tidig tonåring fortfarande är starka. nya människor, planerad spontanitet och glögg. Man får heller inte glömma smågodiset. snöslask och långa promenader. ensam på platser som tidigare kännts förbjudna kan man äta vegansushi och vänta i tidigare hemsökta trappuppgångar. fast på ett nytt sätt. nackhåren reser sig inte ens. en sista kväll, en sista öl och fina samtal med någonting nytt, någonting man inte känner mer än en intensiv långhelg i berlin. falafel mitt i natten och pepparkakor och vin. det finaste är nog att jag lyckats definiera om relationen till malmö ochdet känns faktiskt som att vi kan lägga den destruktiva tiden bakom oss. jag hade nog en bra helg.

hade helt glömt bort att glädje kan komma utav närhet och nervositet. helt plötsligt känns det som att jag vill öppna hjärtat där jag står, försöka förstå och faktiskt sluta agera offer för min självdestruktivitet. vill inte springa till världens ände för din skull, för att sedan ändå bara stå där blottad inpå bara kalsongerna. det håller inte längre. jag har vetat det länge, men vågade nog inte förstå förens nu. (plingplongplong)

sitter här, med ansiktet på en servett och vanligt socker i magen. vill gärna förstå hur meningen skulle vara meningslösheten, men hittar inte tillbaka till den känslan (uppenbarelsen). vet inte vad som krävs av mig, och vet inte om jag siktar åt rätt håll. vet nog inte om jag siktar över huvud taget. sitter här med den du tror är jag, en gråbeige massa. snart brinner jag.

Varför sitter jag hemma iklädd mjukisbyxor fulla av ketschupfläckar och laddar ner precis ALLT Rihanna någonsin släppt (för att sen sitta och radera låtar som inte väcker mitt intresse efter 55 sekunder)? Varför gör jag såhär mot mig själv?

Stop me falling down, stop me making movies of myself. Put that old dog down, stop me making movies of myself. Bring the carriage 'round, get me to the garden of sleep. Make that high gate speak, Perrier out of a paper bag. Looking like a hag. And start giving me something! A love that is longer than a day. Start making my heart sing something that it doesn't want to say. I'm handing it over, I'm saying that you're the only one. Don't run for the border, turn that corner. Already you've run in movies of myself. Darling, don't you ever let me go. Wrap your loving arms around me, while the cold winds blow. Tell me what I really want to know. 'Cause I'm looking for a reason, a person, a painting, a Saturday Evening Post Edition by Jesus, an old piece of bacon never eaten by Elvis. So I'll say start giving me something! A love that is longer than a day. Start making my heart sing something that it doesn't want to say. I'm handing it over, I'm singing that you're the only one. Don't run for the border, turn that corner. In movies of myself.Oh, I've seen it all before in movies of myself.

Fredag eftermiddag. Sitter halvnaken i soffan, äter granatäpple och tänker på hurvida jag är en del utav mina fördomar. Eller det är jag ju, det är ett faktum och ingenting man behöver ifrågasätta. Jag älskar att ta avstånd från "mina egna" men samtidigt när mörkret lagt sig, leva ut mina vildaste fantasier och överdriva bilden av de och det jag föraktar. Jag är så mycket på låtsas att det till och med för mig blir svårt att ta ställning till mitt beteende. Hur mycket är ironiskt och hur mycket är äkta passion? Jag vet inte. Jag vet bara att jag älskar glitter och mystik, så det blir kvällens tema.

Som vanligt har jag hamnat där, idag igen. Självhat och självdestruktivitet på menyn. Smaklig överätning!

det är ju mindre kul när man gång på gång får bevisat för sig att man faktiskt inte är värd ett skit, att alla klarar sig precis lika fint utan en. lite som när man märker att ingen bryr sig om det heller.

Vid protesfabrikens stängsel la du din hand på min axel, och sa att livet var något enkelt. Men jag kunde inte hålla med dig. På en betonglagd äng stod vi. Du bad mig ta kärlek lätt som en vind, men jag var så ung och dumdristig. Och tårar rann ner för min kind. För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar, och vem vet hur länge vi har varandra? I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet mötte jag min kärlek.

Det finns en en film jag alltid gråter till. Det är en fantastiskt klyschig film som jag älskar över allt annat: Vid din sida/Stepmom. Det är inte svårare än så. Den är briljant, den går alltid hem och jag smälter varenda jävla gång. Någon snäll människa får gärna ge den till mig i julklapp eller bara i spontan present för att jag är en sån fin människa. Det är sant, Thomas Di Leva har till och med sagt det till mig. Tack för ordet.

..Sparka ut Annika Jankell från Nyhetsmorgonstudion, NU MED DETSAMMA! Den kvinnan framkallar någonting mer än bara vanlig söndgsångest.

Det värsta är väl att vakna på morgonen med känslan av att halsen är fylld med rakblad som liogger och skaver. Varje andning river som om en liten räv hade legat där och rispat klorna hela vägen ner längs strupen. Sen det där med att vara så täppt att man inte kan andas genom näsan gör ju inte saken bättre. Peppen!

Stockholm, Sweden Sweden, Across the Baltic Sea. And I'm a genius, genius. And I belive in God. And I believe that God believes in Jean-Pierre. That's me! That's me! That's me!

Några kända problem med den rätten bara..

Jag ser inget annat än svart. Så plötsligt, utan vidare förvarning. Jag faller lika hårt som vanligt. Trots att jag inte hunnit gräva någon djup grop faller jag precis lika långt, om inte längre, och hårdare. Jag fastnar i negativa tankar, eller så väljer jag kanske att stanna kvar. Jag är rädd för det obestämda, men vill samtidigt inte se klart. Jag längtar tillbaka till något förflutet, men vill bara springa långt in i framtiden. Jag vill glömma, men det är fullständigt omöjligt. Kontrollen är som bortblåst, kontrollen över känslorna, kontrollen över maten och kontrollen över själva kontrollen. Allt är alltså precis som som det ska vara. Orkar inte kämpa mer.