..och att inte göra hål i väggarna. Inte bullseye direkt kanske. Positivt är väl att det blir en lite mer användarvänlig placering på espressomaskinen i det här boendet i alla fall.

Måste bara dela med mig av något sjukt fint känner jag. Kvinnan i vår grannmonter var skandinavisk agent för Henry Cats & Friends. Något liknande har jag inte stött på, varken hennes produkter eller henne som person. En karismatisk kvinna i 50års åldern med en häpnadsväckande historia. Hon hade verkligen varit med om allt och gjort det där som man bara pratar om. Eller så var hon bara en stor lögn, men jag väljer att ändå tro på henne och därmed också se upp till henne. Hennes historia i kombination med dessa "crazy cats" är fan svårslagen. När ni väl besöker hemsidan, då måste ni också läsa historien om katterna, man blir ju helt förälskad. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, faktiskt.

Något annat riktigt riktigt hemskt från Formex var detta. Dessvärre ser det ju faktiskt inte helt förjävligt ut på hemsidan, men herre gud alltså! Tjejen i montern, jättekvinnan (hon var omänskligt lång alltså) med det nästintill snaggade sönderblekta håret, som dessutom hade lyckats med en ordentlig utväxt. Hon hade på sig den svart/guldiga kreationen med riktigt höga tacky klackar. Jag blev fan mörkrädd. I katalogen skriver de såhär om sig själva: "Robert & Blad visar en klädkollektion som passar väl mode som livsstilsbutiker. Bekväma, eleganta och lättburna plagg i tung lyxig jersy, med fina satindetaljer. Många av plaggen är även multifunktionella." Nej, inte helt okej alltså.

Jag har blivit en riktig tönt, men det är rätt skönt. Orkar inte leva för att imponera och leka cool. Tänk så jävla trist det är. Så glad man slipper.

Trams coming in, there's wind from the sea
But I don't feel cold, it's not shivering me
And I thought I didn't like this city but I've changed

Pass the place were I lived in 2002
And I can see the square close to my old school
In the middle of Northtown, just feeling good
Did not think I liked this city,
Thought I, thought I hated this city but

Gothenburg I came back to you
Now you be nice to me, then I'll be nice to you
Gothenburg I thank you
You gave me someone to love, and I really owe you

Walk up to the hill, there is someone I like
He has those wrinkles close to his eyes
But they´re not from crying, he laughs more than I
Did not think I liked this city
Thought I, thought I hated this city but..

Två fina blogginlägg idag ja. Rasmus Blom skriver om coola, kalla människor. Charlotte Perrelli skriver om snöslungor, och inte om nagellack (idag i alla fall).

Kul att det verkar som att alla hatar en och att ingenting fungerar. Sån jävla dålig dag och sån jävla olustig känsla för precis allting. Folk ignorerar en när man försöker vara omtänksam, folk tänker inte på hur de bemöter en, folk är en bitch. Jag försöker flyttpacka, men klarar tydligen inte ens av det. Det blir dåligt och saker kommer gå sönder. Men jag vet inte om jag egentligen bryr mig så jävla mycket. Jag orkar inte bry mig om någonting just nu. Jobbar ju för min mamma och min syster (mest för att jag inte är önskvärd någon annanstans, inte ens här), och jag pallar inte mer bara. Det blir så omständigt allting och ingenting går att planera, för att vi vågar tydligen inte prata med varandra. Ingen meddelar när någonting ska vara gjort och ingen berättar när saker görs. Man måste gissa sig till allting och kan inte säga ifrån, för man är ju familj. Det funkar inte. Resultatet blir ju hela tiden så jävla halvdant också, för att det inte är någon som kommunicerar. Jag måste ha ett annat jobb. Det är bara ett problem där. Ingen annan kan tänka sig att ge mig ett jobb, för jag är tydligen världens mest oönskade människa just nu. Så less är jag. Egentligen borde man bränna upp alla sina saker och bara dra ut, bortåt helvete med en liten kappsäck på ena axeln. Jag hatar det komplicerade livet, men det känns ju som att man alltid sitter fast där och aldrig kommer vidare. KUK!

Känner mig så himla ledsen och arg bara. Bortglömd och onödig. Egentligen vill jag inte åka tillbaka till Malmö över huvudtaget. Känner mig som en vägbula på motorvägen.

Grejen är ju den att det nästan ska vara lite äckligt mycket Charlotte Perrelli. Man ska bli rädd om man ens behöver fundera på vad som egentligen finns i min skalle.

Tillbaka i Göteborg några dagar som sagt. Det blir gala, glitter och glamour.. Så se upp! Och ja, det gapet alltså. Hon kan verkligen sjunga med hela munnen, som Alex sa (något liknande i alla fall). Hon är väl bara för härlig. Hål koll på hennes fantastiska "körtjejer" också, vilken jävla härlig koreografi va!

Varje gång man åker buss möter man något man aldrig hade kunnat vänta sig, alltid blir det någon liten kulturkrock med hängande hakor som följd. Stadsbussarna i Malmö är allt som oftast lite för överfulla. Så även idag. Kliver på vid värnhem och känner mig redan då lite som en packad sill, men tänker inte dess mer på det. Lyckas också möta en lite halvtstirrig och panikslagen blick hos en kvinna som ser ut att uppfylla alla krav på de där medelålders lite efterhängsna kvinnorna med social fobi. Jag tänker inte mer på det, utan ställer mig lite längre bak och tycker mest att: Hej, bra jobbat! Och är lite stolt över att hon faktiskt vågade ta bussen idag.

Några hållplatser senare ska en kvinna med barnvagn även hon slå följe med oss och kör in sin (faktiskt riktigt nätta) barnvagn i mittendörren. Plötsligt, lite som från ingenstans så ställer sig den galna kvinnan upp och utbrister "Det är redan två barnvagnar och en rullator på den här bussen, gå ut! Du måste ta en annan buss, det är fullt. Gå!" Alla vi andra, vi tappar ju såklart hakan och någon svarar lite halvförbannat att det faktiskt visst går bra. Blicken jag tidigare mötte ser nu om möjligt ännu lite mer vilsen och panikslagen ut. "Men det blir ju stopp i gången, hon blockerar mittgången om hon åker med. Du måste gå av nu!" skriker hon. Till slut stängs dörrarna och vi fortsätter mot centralen. Jag säger då det..

Älskar verkligen den där kombinationen av att behöva inta mat innan man åker bort och att handla. Jag brukar mest som allt bara skita i det sistnämnda, men fortfarande försöka komma på fullt värdiga måltider. Man måste ju äta upp allt som kan tänkas bli dåligt, men samtidigt vill man ju inte stoppa i sig vilken skit som helst heller. En svår nöt att knäcka. Just nu knaprar jag på halvt gammal potatis, sojafärs från biofood och en jävla massa ketchup för att ge smaklökarna en riktigt kulinarisk upplevelse. Till efterrätt är det fem halvtorra apelsiner som gäller. Men för att slippa äta buljongtärningar till frukost är det rätt fint att man har en pojkvän att spendera natten hos innan man faktiskt ska åka.

1. Topp 10 Paris
Fantastiskt fin reseguide som inhandlades innan julresan, och en såndär grej som bara peppar på planerna om en resa tillbaka inom en snar framtid ja. Får även följa med som lockbete. Kan ju hända att det behövs när man ska övertala sina medresenärer om diverse saker.

2. Fransk ordbok
Lite som en överraskning när man packar ner livet i flyttkartonger, och liksom ser den där i bokdjungeln (som inte finns, då jag har så jävla lite böcker). Omslaget pryds av en fin bild från Provence, färggranna odlingar och gamla romantiska stenhus. Denna sparas inför lite uppfriskning av språket som kommer väl till användning på den kommande resan som kortfattat beskrevs under första titeln.

3. Självkänsla nu!
Alltid ett projekt det där med att försöka övervinna osäkerheten. Jag tänker att jag lika gärna kan dra med mig den, utifall jag under de närmaste sex månaderna känner mig redo att ta tjuren i hornen.

För Marcus Berggren handlar det ju verkligen bara om att mörda för skoj skull. Det viktigaste för honom, som för alla andra jägare är att kunna dra hem den där trofén och känna sig lite extra manlig. Jag blir så less. Hade det varit tillåtet så hade jag som en motreaktion gärna skjutit Marcus "för skoj skull", bara för att visa att det är ungefär lika kul som vargjakt. Alltså inte speciellt underhållande över huvudtaget. Lägg ner byssen!