Historia, tårar och saknad

Vid protesfabrikens stängsel la du din hand på min axel, och sa att livet var något enkelt. Men jag kunde inte hålla med dig. På en betonglagd äng stod vi. Du bad mig ta kärlek lätt som en vind, men jag var så ung och dumdristig. Och tårar rann ner för min kind. För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar, och vem vet hur länge vi har varandra? I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet mötte jag min kärlek.

pepp-packar

ohållbart

Det handlar om mer än bara Julia Roberts

Det finns en en film jag alltid gråter till. Det är en fantastiskt klyschig film som jag älskar över allt annat: Vid din sida/Stepmom. Det är inte svårare än så. Den är briljant, den går alltid hem och jag smälter varenda jävla gång. Någon snäll människa får gärna ge den till mig i julklapp eller bara i spontan present för att jag är en sån fin människa. Det är sant, Thomas Di Leva har till och med sagt det till mig. Tack för ordet.

Okej en till film jag har gråtit till: Den bästa av mödrar.

Senaste LP-fynden:





Snälla snälla..

..Sparka ut Annika Jankell från Nyhetsmorgonstudion, NU MED DETSAMMA! Den kvinnan framkallar någonting mer än bara vanlig söndgsångest.

Lunden.. nya Mallorca

Peppen!

Det värsta är väl att vakna på morgonen med känslan av att halsen är fylld med rakblad som liogger och skaver. Varje andning river som om en liten räv hade legat där och rispat klorna hela vägen ner längs strupen. Sen det där med att vara så täppt att man inte kan andas genom näsan gör ju inte saken bättre. Peppen!

Borde råna en bank och förse mig med en varm jacka, eventuellt ett köksbord och en fåtölj också.

THE GREAT WHITE OCEAN

Sjunger högt och städar undan pannkaksfesten.. Gäst: Jag

Stockholm, Sweden Sweden, Across the Baltic Sea. And I'm a genius, genius. And I belive in God. And I believe that God believes in Jean-Pierre. That's me! That's me! That's me!

Lagar pannkakor idag

Några kända problem med den rätten bara..

1. Stekningen
Det här måste ju vara det i särklass tråkigaste man kan ägna sig åt i ett kök. Jag har ALLTID för bråttom (inget tålamod här inte) och lyckas alltid ha sönder de första pannkakorna för att jag envisas med att vända på smeten lite/mycket för tidigt.

Min lösning: Om det går att lämna köket, gör det! Då glömmer man bort tiden, samtidigt som man inte gör det. Man kan i alla fall fokusera på annat än att räkna hundradelarna. Det blir lite som en aha upplevelse när man kommer på att det kanske är dags att titta till kompisen i pannan. Nästan alltid är tajmingen perfekt! Observera att det finns risk att bränna födan. Känner man sig ändå osäker kan man testa att skaka på stekpannan lite, då brukar man märka om det är dags eller inte. Eller bara tjuvkika på stekytan på undersidan?

2.Småätandet
Det går bara inte att komma undan, om man inte har självdisciplin likt en pudel som slavar på cirkus. Man kan nästan höra hur de där första pannkakorna skriker "Ät mig nu, på en gång, jag är godast när jag är heeeelt nygräddad!"

Min lösning: Skit samma!

3. Äggen
Alla tror att det är en omöjlighet att göra pannkakor utan ägg.. "Hur ska man annars få det att binda?"

Min lösning: Det går alldeles utmärkt utan ägg! Lås er inte vid gammelmormors stenåldersrecept, utmana och utveckla något eget. Idag gjorde jag till exempel mina på två olika sorters dinkelmjöl och dinkelflingor. Istället för mjölk använde jag rismjölk (och självklart mjölkfritt margarin då). Sen mixade jag faktiskt ner kikärtor. Fantastiskt gott! Här finns ett enkelt grundrecept man kan utgå ifrån.

4.Tillbehören
Samma grej här. Vem har bestämt att det är jordgubbssylt och vispgrädde som gäller? Vem säger att det är ultimat?

Min lösning: Lek med fantasin! Det mesta funkar faktiskt! Idag kör jag avocado på några, blåbärssylt på andra samt äpplen och kanel på resten. Se upp för ketchup bara, det är ingen hit.

Svart Schwarz Noir




Jag ser inget annat än svart. Så plötsligt, utan vidare förvarning. Jag faller lika hårt som vanligt. Trots att jag inte hunnit gräva någon djup grop faller jag precis lika långt, om inte längre, och hårdare. Jag fastnar i negativa tankar, eller så väljer jag kanske att stanna kvar. Jag är rädd för det obestämda, men vill samtidigt inte se klart. Jag längtar tillbaka till något förflutet, men vill bara springa långt in i framtiden. Jag vill glömma, men det är fullständigt omöjligt. Kontrollen är som bortblåst, kontrollen över känslorna, kontrollen över maten och kontrollen över själva kontrollen. Allt är alltså precis som som det ska vara. Orkar inte kämpa mer.

på riktigt

på lek