Det är så mycket ytliga tankar som tar upp min tid för tillfället. Inte riktigt något som lyckas sluka all min uppmärksamhet direkt. Det behöver inte vara negativt, men blir lätt bara som att trampa runt i massa grå gegga och låtsas le för sakens skull. Känns lite som ett hål i magen, och tyvärr kan jag inte komma ihåg var jag lagt brödet som mättar all hunger. Det är nästan precis som att vara sugen på något alldeles speciellt, och inte bli tillfredsställd trots att man bara slukar allt som kommer i ens väg. Jag blir inte klok, bara oklok och rastlös. Men mätt (och inte tillfredsställd - viktigt!) framförallt. Vet inte om jag är splittrad i tanken och vill för mycket åt alla olika håll. Känns som att jag vill tvinga fram glädjen i precis allting, och det är väl ganska självklart att glädjen blir skrämd och väljer att gömma sig då? Känns också som att jag saknar gammalt groll, men suktar efter nya äventyr. Måste styra upp sommarhalvåret också. Det borde bara vara en rolig grej, men förväntningarna gör det rätt svårt.


Nu kokar jag mig 17 koppar kaffe och slutar fundera! Jag bestämmer här och nu att det är funderingarna som bygger upp förväntningarna, och att just dessa förväntningar får allt att gå åt pipsvängen. Lösning = Sluta fundera?

Jag älskar verkligen när man får såna där härliga personlighetsanalyser (som ett facebookquiz) av folk på fyllan. Igår handlade det väl mer om musik och städer, som det tydligen har börjat göra mest hela tiden nu. Jag är i alla fall svart och svår, melankolisk, eftertänksam. Djupet är som ett stort öppet gap, slukar allt i sin väg. Jag är också kvick i tanken, en överlevare kan man väl säga. Inget utav det här sas väl sådär rakt ut, jag såg det bara i musikbesserwisserns ögon. Allt handlar om och kommer från musiken. Fan vad lätt då.

Kaffesump och Boys for Pele, i samspel med regnet.

Helt plötsligt tog vi liksom oss i kragen och blev jävligt produktiva. Jag gillar det verkligen, och ser bara fram emot hur livet kan utvecklas från och med nu. Är faktiskt väldigt imponerad och inspirerad. Tacka Gud/Charlotte Perrelli för snajziga kompisar va! Mycket som komma skall, men tänker ändå inte glömma bort att leva här och nu. Händer så mycket fint just i stunden också. Jag gillar verkligen hur det är jag som håller i spakarna och bestämmer över mitt liv. Man kan faktiskt visa uppskattning utan att ge upp sig själv! Det trodde jag inte på förut. Då var allt det där kanske samma sak.

Fredagskvällen spenderar jag med frugan och Salem på konserthuset. Men nu värmer vi upp med "This is for", kanske favvisen på nya skivan. Jag tänker på dig (ta nu inte alla åt er) när jag hör den. Varför vet jag väl, men skulle aldrig kunna rikta ilskan så direkt mot dig. Jag har väl inget att vara sur och arg över? Lite kul att leka med tanken bara. Är jag störd nu?

Kul när det liksom bara rasslar till bakom pannbenet och (för att citera älskade Katarina) polletten trillar ner. Egentligen tror jag att man alltid är medveten, bara inte lyckas släppa på spärrarna. Och vad jag vet så är inget för evigt, hoppas bara jag kan hålla kvar vid positiviteten så länge som möjligt. Jag (och vi) är väl ändå rätt värda det kan jag tycka. Ser fram emot solsken också, är det inte dags för det snart?

Vad är grejen med osäkerheten jag alltid känner efter en natt med dig? Vet inte om jag kanske är alldeles för rädd och väljer att skaka av mig känslorna som ett slags skydd. För jag vet i alla fall att jag är rädd för att visa för mycket, för lite också kanske. Är orolig över att inte räcka till, att inte leva upp till det som förväntas eller så. Vi känner ju inte varandra, och jag vet inte om jag kanske känner mig stressad över det. Jag vet nog inte så mycket alls, men har svårt att slappna av så fort jag inte är i din närhet. Känner mig som ett hjälplöst barn med alldeles för mycket snuskiga hemligheter och fantasier. Som att det är fel att känna någonting, för att man då kan bli skadad. Fast jag vill ju känna, inte ignorera. Inre konflikter som nästan är omöjliga att styra över. Hoppas att jag återigen kan hitta tillbaka till den där positiva känslan av att bara vara, och inte fundera sönder allting. Jag trivs så jävla bra i det.

Jag vill väl någonstans att du ska sakna mig och verkligen verkligen hoppas på oss. Varför vet jag inte, för det är ju över huvudtaget inte det jag vill. Jag vill allt annat egentligen. Kanske vill jag bara att du ska placera mig på en piedestal, se mig som den jag kunde vara. Det där med bekräftelse är sällan positivt. Kanske vill jag bara känna mig som en vinnare i detta löjliga spel som då och då hemsöker min hjärna. Måste också poängtera att det verkligen inte är så speciellt ofta jag tänker i dessa barnsliga banor. Vill ibland bara vara den som sätter spiken i kistan helt enkelt. Men det jag helst vill just nu, är att någon ska ge mig inspiration och sånt där. Jag är ju nästan lite töntigt besatt av det (vilket känns farligt då jag blir alldeles för sårbar). Varför tänker jag ens såna hemska tankar om dig? Elakt är vad det är. Förlåt. Fast allt är bara lugnt och precis som det ska vara. Det jag vill ha sagt är nog att du inte inte finns med i det jag befinner mig i just nu. Jag är i det för att jag vill, och inte för att glömma. Inte alls faktiskt.

Tänker fan inte analysera situationen mer. Nu ska jag bara vara glad hela jävla dagen!

Alltid lika konstigt att komma hem när man varit ute och åkt. Jag tappar lätt inspirationen när jag återigen hamnar i soffan med alldeles för mycket konstig mat, och Petra Mede Show. Känns lite jobbigt att ta tag i allt det där man lämnade för bara en löjlig vecka sen. Eller jobbigt kanske inte heller är helt rätt ord. Är nog mest bara sugen på en het dusch ihop med skrubbhandskarna. Men det är väl alltid så. Blev en konstig sista natt i Berlin också. Träffade inte folk spontant och blev inte så full som jag önskat. Till slut hamnade jag ensam på Kastanienallee med ölen och cigen i högsta hugg. Kedjerökte nog sönder halsen. Mycket mindre coolt.

Måste bara poängtera att "Jari" helt klart har en sjuk verklighetsuppfattning. Jag blir smått skrämd. Ni behöver inte förstå.

Känner mig sönderslagen och spottad på. Kan inte prata, inte ens svälja vinet. Som att ha en hel ananas nerkörd i strupen. Borde duscha bort lagret fett som sakta tränger in genom varenda liten por, men väljer att lägga mig under täcket och hoppas på att sova bort sjukdomen. Känner inte fötterna. Eventuell feber. Definitiv Hosta. Är ändå glad under allt det här, så det är fan inga problem! Somnar gott till Medúlla..

Thank you for this bitter knowledge / Guardian angels who left me stranded / It was worth it, feeling abandoned / Makes one hardened, but what has happened to love / You got me writing lyrics on postcards / Then in the evening looking at the stars / But the brightest of the planets is Mars / Then what has happened to love / So I will opt for the big white limo / Vanity fairgrounds and rebel angels / You can't be trusted with feathers so hollow / Your heaven's inventions, steel-eyed vampires of love / You see over me, I'll never know / What you have shown to other eyes / Go or go ahead and surprise me / Say you've lead the way to a mirage / Go or go ahead and just try me / Nowhere's now here smelling of junipers / Fell off the hay bales, I'm over the rainbows / But oh Medusa kiss me and crucify / This unholy notion of the mythic power of love / Look in her eyes, look in her eyes / Forget about the ones that are crying / Look in her eyes, look in her eyes / Forget about the ones that are crying / Go or go ahead

Jag trivs och gillar läget ändå. Måste bara få det sagt (än en gång). Positivitet som liksom stryker en över kroppen, försiktigt med fingertopparna. Lite för mycket kaffe i magen bara.

"Can two men produce?"
"No, but God knows we keep trying."

Älskar inte att köpa kondomer, men tycker nog inte det är så jävla jobbigt egentligen heller. Hur som helst vill man på något sätt vara lagom diskret och avslappnad ändå va. Jag och Sanna svänger in på Wieselgrens apotek för handcreme och SB12 (som var alldeles för dyrt, så det lämnade vi). Jag står och funderar över vad jag egentligen ska köpa för glidmedel, det är ju ändå rätt viktigt. Kanske inte hela världen, men sådär vardagsviktigt. Hur som helst bestämmer jag mig och tänker att jag kanske också borde köpa en tandborste, men orkar inte göra ett sånt svårt val just där och då. Sanna står framför mig i kön och försöker återhämta sig från en kall promenad och en hel jävla massa folk som nästan puttar tillbaka en in i vagnen när man ska gå av i Brunnsparken.

Hela grejen började väl med att kassörskan tappade bort sig i sin kundkontakt till Sanna när hon såg att här kommer en kille som självsäkert slänger upp glidmedel på disken (nästan i ansiktet på mig tänker hon). Snabbt som attan avslutar hon Sannas köp och knycklar ihop påsen till en liten konstig knöl och bemöter mig med blicken över min hjässa. Viskande frågar hon om jag är nöjd så, och hoppas väl på att kön inte ska växa mer än vad den gör just i detta nu. Jag säger att jag vill ha ett paket kondomer av den och den modellen.. Här blir det nattsvart i låt oss säga Gunn-Britts (eller något annat gullmammigt dubbelnamn) ögon. Hon sväljer hårt några gånger och frågar om jag kan upprepa mig. Vilket jag gör. "Gunnan" får panik och hör fortfarande inte vad jag säger. I ett sista (avslappnat) försök skriker jag nästan KONDOMER DIN JÄVLA KÄRRING! Eller jag kallar väl henne inget elakt, det tänker jag mest. Gunn-Britt förstår faktiskt fortfarande inte och ber nu sin kollega om hjälp. Kollegan fattar precis och kirrar biffen. Hela kön fnittrar till, och gullgumman bakom kassan utbrister "Jag har varit på semester, inte så lätt att komma tillbaka och ha koll på allt sånt här.." Nu försöker jag och Sanna diskret bara avlägsna oss från stället, men Gunn-Britt ställer sig nästan på disken och ber om ursäkt för att semesterminnena tar upp för mycket plats i  hjärnan. Till slut lyckas vi gå, och jag tror att jag får ett "Lycka till!" Jag hade också velat vara på den semestern tänker jag när jag går in på Willys för att handla billiga kryddor. Två krukor basilika, och en kruka timjan.

Skönt att slippa tänka på vissa saker i alla fall. Kollade hur det kändes att läsa dina tankar just bara för någon sekund sen. Och faktiskt så blir jag bara (lite ångestladdat är det väl också) glad över hur bra du verkar ha det. Glad, men aningen bitter. Vill ju gärna se mig själv som segrare. Löjligt! Utöver det jobbar jag fortfarande på lyckan, och tänker väl att det går prima. Ältandet är inget alternativ längre. Allting är precis som det ska vara. Det händer så mycket för tillfället, och det är väldigt skönt. För första gången har jag nog ändå också bestämt mig för någonting vettigt och drömskt på samma gång. Ser fram emot juli månad och det som komma skall.

Jag har sagt till mig själv att jag bara ska ha trevligt och inte tänka efter så jävla mycket. Jag försöker ändå påminna mig själv (precis hela tiden), för att inte tappa fotfästet helt. Är nog inte beredd för tankar, men tänker att jag kunde ha varit mer passionerad och visat vad jag går för. Nu har jag satt mig i någon slag spiral som jag inte förstår mig på, men som jag ändå kallar okomplicerad. Bäst är nog att bara lägga allt på hyllan ett litet litet tag, några dagar eller så. Diska, dansa, duscha och sätta sig med en bok i solen. Så ska det va! Kanske behöver jag fejka ett leende. Men vadfan, det har man ju lyckats med förut så..

Sol och patchouli vid Wavrinskys plats. En bra fredagsmorgon i början av mars sådär.

Antingen så tror jag mig ha släppt taget lite och börjat ta steget ut, eller så har jag bara stängt av känslorna för tillfället. Det är svårt att känna efter när man inte vågar. Trivs jag med ovissheten och tryggheten i det enkla (att slå bort allt jobbigt alltså)? Kanske är det inte riktigt värt att fundera så jävla mycket. Jag önskar nog bara att det var enkelt, och att jag tydligt kände det jag faktiskt gjorde. Nu är allting så himla ihopblandat och kaotiskt i huvudet.