Jag vet att det är självvalt, men måste ändå klaga lite på att jag sitter här i min ensamhet och sjunger med i taskiga låtar va.. Varför ska jag vara så jävla envis? Nu tycker jag ju istället synd om mig själv, så jävla fattigt.

Det är redan söndag och klockan har passerat fem för ett litet tag sen. Jag dricker en americano och lyssnar på Rufus Wainwright, mitt i allt. Jag känner mig väl egentligen aningen fånig som valde just Café des 2 Moulins faktiskt. Men vad är jag inte om just stereotyp och låtsasindie så säg? Men jag trivs, det gör jag verkligen! Har under denna korta vistelse gått från förälskelse, till hat och faktiskt nått en djup kärlek till staden jag redan trodde att jag kände på något sätt. Jag sitter här på uteserveringen och lyssnar, surplar och spanar. För övrigt sitter en kille i skinnjacka och avnjuter sin översockrade espresso tillsammans med en fet joint precis en stol till vänster om mig. Jag trivs, men jag önskar att jag kunde dela stunden med mina tre fantastiska vänner. Jag har under dessa dagar gått och funderat på hur vi hade mött de saker jag själv nu mött, hur vi hade gjort och vad vi hade sysselsatt oss med. Jag känner mig patetisk när jag sitter här och skriver ner mina tankar på ipoden. Patetisk på ett fridfullt och skrattretande sätt. Nu ska jag dricka upp den kalla slatten kaffe, samtidigt som killen till vänster tar sina sista bloss. Sen ska jag njuta av att den patetiska känslan börjar avta. Slutsatsen jag kan dra är väl att jag egentligen bara bryr mig för mycket om vad alla andra, exakt lika patetiska jävlar ska tycka, tänka och tro. Jag tillägnar denna stunden till min tre klippor. Snart är vi också här.

PS. Jävligt gott kaffe. Jag tar en kopp till!

Det här är inspiration så det räcker och blir över!

Låg idag och zappade bort min liv, trodde jag. Men egentligen hade Gud bara bestämt att jag skulle ligga där i fosterställning och tycka synd om mig själv så att jag inte skulle missa "Plötsligt i Vinslöv". Lyckan när jag insåg att jag lyckades zappa mig till denna underbara dokumentär alltså! Alldeles för längesen man såg den. Fyfan, det bästa på länge alltså. Tack SVT för att ni valde att visa detta mästerverk just idag. Tack också till Malin Skjöld och Jenny Bergman som är genierna bakom det hela. Känner ni också för att njuta i sisådär 49 minuter, ja men klicka då HÄR! För övrigt känner jag då även peppen inför onsdagkvällen då man visar "Plötsligt igen".

Jag är så himla arg hela tiden. Just nu vet jag inte riktigt exakt vad jag är arg över, men känslan tar över mig. Fyfan. Vill bara sparka sönder något och skrika rakt ut. Tänker fan inte gå ut idag. Känns bara så jävla ovärt att umgås med människor, som jag inte ens känner. Kommer ändå bara sitta och vara osäker och bli ännu lite argare. Jag vill bort härifrån. Just nu hatar jag bara allt och alla.

Känner mig som en barnrumpa igen. Lite som den där slöa, datorspelande, pizzaätande, oduschade och lågutbildade oduglingen som aldrig flyttade hemifrån. Inte okej att ha sin mamma boende näst intill i sin famn. Känner inte att jag riktigt pallar alltså. Jag är bara sur hela tiden och snäser av allt hon säger. "Vad mysigt att vara här till mitten av januari och rå om dig!" Jag vet inte om jag tycker det är fullt så mysigt. Helst hade jag ju velat mysa av det, men kan verkligen inte det.

Här sitter och jag lyssnar på Malous småprat i bakgrunden och känner att jag hört dessa exakta ord någon gång tidigare. Första tio gångerna ignorerar jag känslan och klickar mig vidare på Perrans hemsida - Där jag också råkar se världens kanske sexigaste bild! I och för sig kanske den inte alls är så svår att missa, då den ingår i bildspelet på förstasidan. Elfte (efter tionde) gången som déjà vu känslan poppar upp vänder jag mig om och kommer på att jag faktiskt har sett precis det här programmet tidigare. Vad fan liksom?! Här har jag gått omkring i tron om att alla program direktsänds. Eller ja, inte fredagens.. Det spelas in på torsdag eftermiddag. Men jag förstår ju att Malou pinglan behöver lediga fredagar. Hon är ju ändå den svenska motsvarigheten till Oprah Winfrey (som jag för övrigt stavade rätt på första försöket!!) liksom.

Efter ett besök på Efter tios hemsida ser jag att programmet har juluppehåll, och sänder nu repriser. Jag är besviken, verkligen. Skulle Oprah Winfrey (första försöket IGEN, can't believe it!) lägga ner såhär i juletider? Näe! Skärpning Malou, tänk på dina hängivna fans istället.

Nej men då höll man ju nästan på att leda in cykeln i Suzanne Alexandra Maria Reuter (utan häst) idag då.. Eller, så nära var det kanske inte ändå.

Lördag för en vecka sen, då var det Carola, tristess och kall pasta. Samma tema nu, när det är allt vad julmusik heter, sport på tvn i bakgrunden och en ful mössa på huvudet. Jag orkar inte fixa och trixa, vet ju inte ens om jag ska andas frisk luft idag liksom. Det är så jävla trist när man egentligen vill göra någonting lite sådär lagom. Jag begär ju inte att jag ska uppleva något mirakel, vill bara ta en kopp kaffe eller någonting. Se alla som springer omkring. Och själv bara slappa på vilket kaffeställe som helst, med båda händerna runt kaffekoppen. Det är så trist när man egentligen vill, men inte har någon att ringa. Jag skulle visst kunna gå ut själv, men jag vågar inte. Nu sitter jag istället och klankar ner på mig själv, mindre lyckat.

Jag är ett monster, men någon måste.

Charlotte Perrelli är verkligen min idol. Skratta om ni vill, men jag tycker verkligen att den bruden är värd all lycka!

Just nu åker jag tåg med en 40-årig fjortis. Hon är lika överaktiv som när mina två systerdöttrar (7 och 10) egentligen behöver sova klockan ett en fredagsnatt. Hon flyger upp och ner i sätet, skriker till sina väninnor som ganska tydligt visar att de bara vill linda in hennes huvud i gaffatejp. Jag tänker att hon var den populära på högstadiet, och inte riktigt klarade av nederlaget sen i vuxenlivet. Hon var nog den som började dricka sprit först, och hon är nog den som måste se till att sluta dricka sprit först (innan hennes liv faller sönder och samman ännu lite mer, lite värre). Snart är jag framme i Göteborg!

Lönelördagskväll, och jag sitter hemma med kall pasta. Det om något är fest!

Nytta och nöje, kan det vara samma sak undrar ni.. Jajamensan säger jag! Dammsugaren är min danspartner, min mikrofon och "oljudet" är egentligen publikens jubel. Självklart spelar jag såhär i juletider rollen som Sanna Nielsen och uppträder för grannarna på andra sidan gatan med "All I wan't for Christmas is you".

Vill ha lite mer konst, lite mer skapande och göra allt det där jag tänker på. Varför kan man inte få göra det nu, på en gång, utan att vänta?

Jag bor i ett nazihus, det är sant! Idag när jag kommer hem efter några korta korta ärenden på stan ser jag att någon (som mest troligt måste vara en förlängd arm till fienden, alltså min hyresvärd) har snott min fantastiskt stilrena "ingen reklam" skylt. Vi snackar om en skylt jag själv gjort, med mina egna små klorinsönderfrätta händer. Vi snackar om en skylt så estetiskt perfekt att till och med Ernst Billgren kan slänga sig i allt annat än väggen. Istället har fienden satt dit ett litet litet diskret klistermärke med texten "INGEN REKLAM, TACK".

Jag undrar vad grejen är med att inte få sätta sin egen prägel på dörren, det är ju ändå mitt ansikte utåt inför de andra hyresgästerna. Och kom inte här och säg att det kanske var för utstickande, för det var det fanimig inte! Jag är så upprörd, skärrad, broken hearted. Nej men nu ska jag fan afficiera hela jävla dörren, bara för att jag kan! Och om inte det funkar, i alla fall sitta och skrika könsord ut genom fönstret..

Pernilla Wahlgren är en sån bitch, en översittare, riktigt jävla dryg. Hon kan inte ens texten till sin allra bästa väninnas schlagerhit. DET är inte okej! Utöver all denna skit slänger hon förjävliga kommentarer till höger och vänster. Det gör ont att se en sån här folkkär artist göra bort sig så massivt, ont så in i bara den. Det är också riktigt kul att för varje gång hon medverkar i, ja vad det än må vara bevisar att hon faktiskt är Sveriges mest korkade offentliga person. Denna sida visar hon såklart stolt upp i senaste avsnittet av Doobidoo, som leds av allas våran Lasse K (uttalas med engelskt k). Vill även tipsa om Caroline af Ugglas och Fredrik Kempes version av "Barbie Girl", jävligt hett alltså. Mycket nöje!

Jag känner att jag måste beskriva min kärlek till högstadiet lite kortfattat. Ibland är det som att jag står ensam och ser tillbaka på högstadietiden med kärlek i blicken och ett fånigt flin på läpparna. Så fort någon får ta del av min sentimentalitet och romantiserade bild av de åren möts jag av förvånade blickar och ögon i stil med Andreas Mattssons enastående stirrande, genomträngande och uppseendeväckande glober.

Förvisso hade vi vad vi då tyckte var ett helvetesschema och otroligt dåligt planerade dagar, men nu känns det helt plötsligt så jävla värt. Kommer ihåg hur man på morgonen träffades utanför danssalen och småfnissade innan baletten. Hur man efteråt gick till de vanliga lektionerna och bara njöt av att känna stengolvet under fotsulan och tjocksockan. Det fanns alltid en gemenskap och en utsatthet närvarande, man syntes men smälte ändå in och hade sin tydliga roll. Jag skulle inte säga att jag hade det lätt med acceptansen då jag mest hela tiden valde att utmana skoterkillarnas tolerans, men på något sätt respekterade man varandra. Visst var jag mobbad och visst var det jobbigt, men jag hade också en stolthet som jag inte längre har. Det kändes som att två världar kunde gå hand i hand. Var är den känslan idag, och var är tryggheten (som kanske bara finns i Christinaskolans smala korridorer)? Vad har ni för förhållande till era första riktiga tonår?

Jag vill ha det där utmanande och spännande. Jag vill kämpa och utvecklas!

Vi borde inte sitta här och glo på TV varje natt. Man blir ju knäpp, vi borde dra. Men det är ingen som har lust. Vi var naiva, glada barn, tills vuxenlivet hann ifatt. Nu är vi barnen av idag, och dessa barn har ingen lust. För det är ångest, tvång och höstsäsong, och ekonomisk undergång. Varje hinder är så tåligt och robust; så det är ingen som har lust.

Dagens ämne på Oprah känns lite som ett slag i ansiktet..

Igår kväll spelade jag och Sanna drugbingo på Wonk. Vi spelade tre hela spel och turades om att invänta det där sista numret, men lyckades inte riktigt hela vägen. Hur som helst var vi väl egentligen precis på väg att lyfta på stjärten och promenera hemåt när Scandalia gav oss varsitt tröstpris. Vi blev bjudna på öl och satt kvar med personalen efter stängning. Det ena dansnumret utbytte det andra och vi fick lov att dra fram diverse ess ur rockärmen. Kvällen rullade på i hastig fart och "festen" fortsatte på [Debajsar] och Crown i sällskap av Conilla och Scandalia. Efter kvällen har jag bara tre (eventuellt fyra) frågor i huvudet. 1.Vad fan gjorde Pontus Gårdinger på Crown? 2.Vad fan gjorde jag på Crown, (3) mer än att hoppas på en kareoke-break through? 4.Vilken sorts människor är det som kommer dit, vecka efter vecka efter vecka?

Bara en sak till.. Vem i helvete tyckte att det här var rätt beskrivning på vad som enligt mig måste vara Malmös mest tacky uteställe: "Träffa Malmös innefolk och lyssna på den nyare musiken. Sober och trivsam miljö." - Citat från inneklubbens egna hemsida. Det måste vara ett skämt!

"Några av Sveriges mest framstående formgivare har gjort produkter för ditt hem. I flera fall är det specialutgåvor endast för Rädda Barnen. När du köper en av dessa designprodukter bidrar du till Rädda Barnens kamp för barns rättigheter. En vacker sak för ditt hem blir en god handling för barn."

Kolla in hela sortimentet här

För ett par gröna ögon for jag, men Malmö blir aldrig min stad.

Kom precis på granntanten mitt emot med att speja på mig, när jag hade egentid och allt..

Rasmus är ett mansnamn, en form av Erasmus som är bildat från det grekiska ordet erasimos "älskvärd".

Jag lutar mig bara bakåt och känner mig nöjd över att äntligen tagit ett beslut som kommer från hjärtat. Hoppas nu bara vissa smådetaljer faller på plats..

..Det är när man sitter i efter tio-soffan som karriären börjar dala.

”Life doesn’t always turn out to be your fantasy, that’s why you need friendships that are real to get you through it all”