Känner mig rätt tagen för givet och oviktig. Bortprioriterad och ensam. Allt är kaos, uppochner, åt helvete och går inte alls som det borde. Trodde jag var stark och på något sätt skulle ha hittat det där som skulle hålla mig flytande. Nu sitter jag här, i den här smutsiga lägenheten, i stan som alldeles för många gånger har gett mig kalla handen (och allt det där).. Kanske är det löjligt att skylla på staden. Kanske är det löjligt att skylla på någon annan över huvud taget, men jag känner mig bara så jävla less och oinspirerad. Trodde jag var viktig för någon som står mig så pass nära, men just nu känner jag mig bara som ett vandrande frågetecken. Vet inte vad jag har satt mig själv i för sits, inte alls faktiskt. Vill försvinna bort. Vill gråta, vill skrika, vill så mycket som inte går. Hatar denna kaotiska känsla. Det händer alldeles för ofta.