På riktigt så funkar jag inte längre, men som vanligt är jag fast i skiten. Behöver den där hjälpen nu.. men är jag välkommen? Känner mig oengagerad och hopplös, fast visst kan jag fortfarande släppa och se möjligheterna (även om det också börjar bli aningen kämpigt igen). Märker bara hur allting börjar mörkna och sluta sig runtom mig. Mat. Normalitet. Glädje. Det finns inte.