verkligheten, jag vet inte vad jag har för relation eller känslor kring den. jag vet inte riktigt hur jag ska möta den. ska man se den i ögonen och nicka artigt, eller ska man försiktigt vända blicken mot marken och traska förbi. jag kan inte ta ställning. jag väljer nog allt som oftast att lägga benen på ryggen och bara ge mig av. hitta en plats där motgångar känns avlägsna och lättlurade. stanna där. andas och leva, om det passar sig. ibland är skuldkänslorna för mäktiga och demonerna för högljudda. men man står ut, tills den dagen man möts igen och återigen väljer att ta till flykten.

under de senaste månaderna har jag gått från liv till död. ännu en gång. som om jag aldrig fått nog, som om jag helt plötsligt skulle vara beredd att möta avgrunden igen. vem bestämde det, jag? jag levde, jag skrattade, men hela tiden med en medvetenhet om hur allting återigen kunde vända. det börjar mörkna, på insidan likväl som på utsidan. tankarna börjar bli grötiga och liksom fyllda med oviktiga slutsatser som egentligen inte betyder någonting. antingen har jag börjar älta igen, eller så finns det bara för mycket frågor i världen just nu. jag vet i alla fall att jag tänker fly, fast inte på ett sånt sätt. inte för evigt. bara under en kortare tid, med hoppet om att allting och ingenting ska förändras. det är naivt, jag vet, men jag behöver det för att överleva. månaden (jag har nog bestämt om mig för fyra veckor istället för tre) i berlin känns som det enda ljusa på min himmel just för tillfället. ingenting annat håller mig flytande, ingenting annat går att navigera efter. jag behöver komma bort från ätstörningen, som idag känns större än på flera år. han har nävar likt en jättes, och jag känner mig alldeles för svag. behöver vila och samla kraft, behöver komma tillbaka för en sista strid. jag behöver vara lika förberedd som när jag vann vid vår förra sammandrabbning.