inget ljus alls faktiskt. kanske månaden i tyskland då, men annars vet jag inte längre. sjukdomen har återigen fått ett sånt grepp att det inte ens kommer på tanken att föröka slingra sig ur. funderar över hur allting skulle kunna få ett slut, men det känns för osäkert att längta och hoppas på någonting som inte ens går att drömma om. vill inte leva livet i repris, vill ta nya steg, vill vara fri och känna lycka. jag vill, men kanske inte tillräckligt mycket? lika bra att gör sig redo för någonting nytt och outforskat då eller? äh, jag vet inte. kanske bara tankar. men det är så svart, så svårt. det låter löjligt, men jag skrattar mest för att jag känner mig så uppgiven.