Varför är det så lätt att öppna upp sig för anonyma ord man tolkar som kritik? För sånt som egentligen inte hade behövt vara knutet till mig, sånt som egentligen borde passera förbi helt obemärkt? Jag har väl för mycket skuldkänslor kanske. Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag blir ledsen alldeles för lätt igen. Ännu en sjuk dag, händelser och känslor. Sjuk  på så många sätt. Känns inte som att jag kan starta om sådär friskt som jag en gång intalade mig själv att jag kunde. Allt har blivit segare. Kanske beror det mest på att jag bara väntar på någon typ av bakslag, eller så orkar inte kroppen just för tillfället bara.


Vad gäller den där kritiken jag mötte med stridsyxan i högsta hugg.. Kanske gör jag för tillfället bäst i att bara lägga det åt sidan och återigen intala mig att "ingen annan förstår, och kommer aldrig få den chansen". Eller är det bättre att bara låta det skölja över kroppen, likt strilande regn som lyckas tränga sig in i de mest igentäppta porer, och göra sitt, helt själv? Kanske behöver jag inte ta ställning precis just nu. Kanske behöver jag sömn mest av allt.