Kul när det liksom bara rasslar till bakom pannbenet och (för att citera älskade Katarina) polletten trillar ner. Egentligen tror jag att man alltid är medveten, bara inte lyckas släppa på spärrarna. Och vad jag vet så är inget för evigt, hoppas bara jag kan hålla kvar vid positiviteten så länge som möjligt. Jag (och vi) är väl ändå rätt värda det kan jag tycka. Ser fram emot solsken också, är det inte dags för det snart?