Antingen så tror jag mig ha släppt taget lite och börjat ta steget ut, eller så har jag bara stängt av känslorna för tillfället. Det är svårt att känna efter när man inte vågar. Trivs jag med ovissheten och tryggheten i det enkla (att slå bort allt jobbigt alltså)? Kanske är det inte riktigt värt att fundera så jävla mycket. Jag önskar nog bara att det var enkelt, och att jag tydligt kände det jag faktiskt gjorde. Nu är allting så himla ihopblandat och kaotiskt i huvudet.