Fokuserar konstant på mina tankar, försöker komma fram till var jag egentligen står. Tänker konstant på vad du tänker, vilket steg du tänker ta härnäst. Slår bort tankar, och tänker nya. I slutändan blir jag kanske klokare, trots allt. I alla fall känns det så, tills nya tankar tar tag i mig, ruskar om mig. Jag tror jag har tagit ett beslut, men vågar jag stå kvar då det beslutet kanske gör mig mer sårbar? Så sjukt jobbigt att inte kunna föra en dialog, bara misstänka och tro. Eller kanske mer farligt än bara jobbigt. Svårt i alla fall när allting bara känns som en kraftig dimma, svårt att se hur vägen framför ser ut. Ingen karta heller..