Himla tufft att släppa taget. Vad är egentligen rätt och när slutar det göra så jävla ont hela tiden? Mer positiva och lite mer okomplicerade tankar står högst upp på önskelistan just nu. Jag saknar dig, och det som hörde till. Jag säger inte att jag vill glömma, men för min egen skull i alla fall släppa in någonting annat i skallen. Det här fungerar inte längre, men kan inte göra någonting annat heller.