Solen sken när jag vaknade, och jag kände nog ändå att det skulle kunna bli en rätt soft dag. Nu vet jag inte, frukosten känns som en sten i magen och jag orkar inte ta tag i disken. Solen har gått i moln och ljuset har blivit februarikallt igen. Orkar inte ringa och väcka Christoffer ännu heller. Lika bra att pojken får sova ut. Kanske en dusch får mig på bättre humör? Hur som helst är det jävligt skönt att vara hemma från Danmark och krigszonen. Jävligt skönt att jag fick med mig Sara på tåget också, så jag slapp åka genom alla minnen helt själv. Tack.