Som nattsvart igen. Kanske beror det på matbristen, kanske beror det på tågförseningen (på ynka fem och en halv timme). Eller så beror det bara på mig och mina tankar. Mest troligt. Var försvann det där hoppet som ändå kändes i fingertopparna? Idag är det ett år sen. Just det känns inte lika mycket som jag befarat ändå. Jag vill bara äta en avocado, duscha och lägga mig nu alltså.