Det är så mycket ytliga tankar som tar upp min tid för tillfället. Inte riktigt något som lyckas sluka all min uppmärksamhet direkt. Det behöver inte vara negativt, men blir lätt bara som att trampa runt i massa grå gegga och låtsas le för sakens skull. Känns lite som ett hål i magen, och tyvärr kan jag inte komma ihåg var jag lagt brödet som mättar all hunger. Det är nästan precis som att vara sugen på något alldeles speciellt, och inte bli tillfredsställd trots att man bara slukar allt som kommer i ens väg. Jag blir inte klok, bara oklok och rastlös. Men mätt (och inte tillfredsställd - viktigt!) framförallt. Vet inte om jag är splittrad i tanken och vill för mycket åt alla olika håll. Känns som att jag vill tvinga fram glädjen i precis allting, och det är väl ganska självklart att glädjen blir skrämd och väljer att gömma sig då? Känns också som att jag saknar gammalt groll, men suktar efter nya äventyr. Måste styra upp sommarhalvåret också. Det borde bara vara en rolig grej, men förväntningarna gör det rätt svårt.


Nu kokar jag mig 17 koppar kaffe och slutar fundera! Jag bestämmer här och nu att det är funderingarna som bygger upp förväntningarna, och att just dessa förväntningar får allt att gå åt pipsvängen. Lösning = Sluta fundera?

Jag älskar verkligen när man får såna där härliga personlighetsanalyser (som ett facebookquiz) av folk på fyllan. Igår handlade det väl mer om musik och städer, som det tydligen har börjat göra mest hela tiden nu. Jag är i alla fall svart och svår, melankolisk, eftertänksam. Djupet är som ett stort öppet gap, slukar allt i sin väg. Jag är också kvick i tanken, en överlevare kan man väl säga. Inget utav det här sas väl sådär rakt ut, jag såg det bara i musikbesserwisserns ögon. Allt handlar om och kommer från musiken. Fan vad lätt då.

Kaffesump och Boys for Pele, i samspel med regnet.

Helt plötsligt tog vi liksom oss i kragen och blev jävligt produktiva. Jag gillar det verkligen, och ser bara fram emot hur livet kan utvecklas från och med nu. Är faktiskt väldigt imponerad och inspirerad. Tacka Gud/Charlotte Perrelli för snajziga kompisar va! Mycket som komma skall, men tänker ändå inte glömma bort att leva här och nu. Händer så mycket fint just i stunden också. Jag gillar verkligen hur det är jag som håller i spakarna och bestämmer över mitt liv. Man kan faktiskt visa uppskattning utan att ge upp sig själv! Det trodde jag inte på förut. Då var allt det där kanske samma sak.

Fredagskvällen spenderar jag med frugan och Salem på konserthuset. Men nu värmer vi upp med "This is for", kanske favvisen på nya skivan. Jag tänker på dig (ta nu inte alla åt er) när jag hör den. Varför vet jag väl, men skulle aldrig kunna rikta ilskan så direkt mot dig. Jag har väl inget att vara sur och arg över? Lite kul att leka med tanken bara. Är jag störd nu?

Kul när det liksom bara rasslar till bakom pannbenet och (för att citera älskade Katarina) polletten trillar ner. Egentligen tror jag att man alltid är medveten, bara inte lyckas släppa på spärrarna. Och vad jag vet så är inget för evigt, hoppas bara jag kan hålla kvar vid positiviteten så länge som möjligt. Jag (och vi) är väl ändå rätt värda det kan jag tycka. Ser fram emot solsken också, är det inte dags för det snart?

Vad är grejen med osäkerheten jag alltid känner efter en natt med dig? Vet inte om jag kanske är alldeles för rädd och väljer att skaka av mig känslorna som ett slags skydd. För jag vet i alla fall att jag är rädd för att visa för mycket, för lite också kanske. Är orolig över att inte räcka till, att inte leva upp till det som förväntas eller så. Vi känner ju inte varandra, och jag vet inte om jag kanske känner mig stressad över det. Jag vet nog inte så mycket alls, men har svårt att slappna av så fort jag inte är i din närhet. Känner mig som ett hjälplöst barn med alldeles för mycket snuskiga hemligheter och fantasier. Som att det är fel att känna någonting, för att man då kan bli skadad. Fast jag vill ju känna, inte ignorera. Inre konflikter som nästan är omöjliga att styra över. Hoppas att jag återigen kan hitta tillbaka till den där positiva känslan av att bara vara, och inte fundera sönder allting. Jag trivs så jävla bra i det.

Jag vill väl någonstans att du ska sakna mig och verkligen verkligen hoppas på oss. Varför vet jag inte, för det är ju över huvudtaget inte det jag vill. Jag vill allt annat egentligen. Kanske vill jag bara att du ska placera mig på en piedestal, se mig som den jag kunde vara. Det där med bekräftelse är sällan positivt. Kanske vill jag bara känna mig som en vinnare i detta löjliga spel som då och då hemsöker min hjärna. Måste också poängtera att det verkligen inte är så speciellt ofta jag tänker i dessa barnsliga banor. Vill ibland bara vara den som sätter spiken i kistan helt enkelt. Men det jag helst vill just nu, är att någon ska ge mig inspiration och sånt där. Jag är ju nästan lite töntigt besatt av det (vilket känns farligt då jag blir alldeles för sårbar). Varför tänker jag ens såna hemska tankar om dig? Elakt är vad det är. Förlåt. Fast allt är bara lugnt och precis som det ska vara. Det jag vill ha sagt är nog att du inte inte finns med i det jag befinner mig i just nu. Jag är i det för att jag vill, och inte för att glömma. Inte alls faktiskt.

Tänker fan inte analysera situationen mer. Nu ska jag bara vara glad hela jävla dagen!

Alltid lika konstigt att komma hem när man varit ute och åkt. Jag tappar lätt inspirationen när jag återigen hamnar i soffan med alldeles för mycket konstig mat, och Petra Mede Show. Känns lite jobbigt att ta tag i allt det där man lämnade för bara en löjlig vecka sen. Eller jobbigt kanske inte heller är helt rätt ord. Är nog mest bara sugen på en het dusch ihop med skrubbhandskarna. Men det är väl alltid så. Blev en konstig sista natt i Berlin också. Träffade inte folk spontant och blev inte så full som jag önskat. Till slut hamnade jag ensam på Kastanienallee med ölen och cigen i högsta hugg. Kedjerökte nog sönder halsen. Mycket mindre coolt.

Måste bara poängtera att "Jari" helt klart har en sjuk verklighetsuppfattning. Jag blir smått skrämd. Ni behöver inte förstå.