Som nattsvart igen. Kanske beror det på matbristen, kanske beror det på tågförseningen (på ynka fem och en halv timme). Eller så beror det bara på mig och mina tankar. Mest troligt. Var försvann det där hoppet som ändå kändes i fingertopparna? Idag är det ett år sen. Just det känns inte lika mycket som jag befarat ändå. Jag vill bara äta en avocado, duscha och lägga mig nu alltså.

Ekoteket alltså.. Besvikelsen är rätt ordentlig. Halvdant och opersonligt. Tjejen bakom disken kunde inte svara på om de hade något veganskt fika, för hon (helt ärligt, jag hittar inte på detta) visste inte vad skillnaden mellan veganskt och gluten var. Fan vad synd ändå.

Jag förstår inte riktigt varför jag alltid ska göra såhär mot mig själv. Sitter ensam hemma hos Johan och fokuserar på helt fel saker. Jag är fullt medveten om konsekvenserna, men envisas ändå med att älta sönder hjärtat och hjärnan. Jävla dumt!

På tåget till Stockholm. Tänker som vanligt alldeles för mycket, men klarar mig ändå rätt bra. Ångesten är inte lika uppslukande och ljuset känns inte riktigt lika avlägset. På nya stigar i rätt riktning kanske? Hoppas och tar ett djupt andetag för att lagra känslor och minnen.

En trio vänner (som saknar sin fjärde) med flädersorben i högsta hugg. En rätt dålig skräckis, men ett härligt gäng. Nu ignorerar vi disken och somnar framför Will & Grace. Gooh!

Solen sken när jag vaknade, och jag kände nog ändå att det skulle kunna bli en rätt soft dag. Nu vet jag inte, frukosten känns som en sten i magen och jag orkar inte ta tag i disken. Solen har gått i moln och ljuset har blivit februarikallt igen. Orkar inte ringa och väcka Christoffer ännu heller. Lika bra att pojken får sova ut. Kanske en dusch får mig på bättre humör? Hur som helst är det jävligt skönt att vara hemma från Danmark och krigszonen. Jävligt skönt att jag fick med mig Sara på tåget också, så jag slapp åka genom alla minnen helt själv. Tack.

Vi försöker ignorera den kraftiga förkylningen och våra brustna hjärtan genom att besöka Göteborgs Konsthall, som just nu visar en utställning med Andrea Geyer och Sharon Hayes samlade verk.

Fyfan för ovishet och ångest. Jag orkar inte gå och känna såhär längre nu.

Fokuserar konstant på mina tankar, försöker komma fram till var jag egentligen står. Tänker konstant på vad du tänker, vilket steg du tänker ta härnäst. Slår bort tankar, och tänker nya. I slutändan blir jag kanske klokare, trots allt. I alla fall känns det så, tills nya tankar tar tag i mig, ruskar om mig. Jag tror jag har tagit ett beslut, men vågar jag stå kvar då det beslutet kanske gör mig mer sårbar? Så sjukt jobbigt att inte kunna föra en dialog, bara misstänka och tro. Eller kanske mer farligt än bara jobbigt. Svårt i alla fall när allting bara känns som en kraftig dimma, svårt att se hur vägen framför ser ut. Ingen karta heller..

The first time that you introduced me to your friends
And you could tell that I was nervous so you held my hand
When I was feeling down
You'd make that face you do
There's no one in the world
Who could replace you