Känner mig som en barnrumpa igen. Lite som den där slöa, datorspelande, pizzaätande, oduschade och lågutbildade oduglingen som aldrig flyttade hemifrån. Inte okej att ha sin mamma boende näst intill i sin famn. Känner inte att jag riktigt pallar alltså. Jag är bara sur hela tiden och snäser av allt hon säger. "Vad mysigt att vara här till mitten av januari och rå om dig!" Jag vet inte om jag tycker det är fullt så mysigt. Helst hade jag ju velat mysa av det, men kan verkligen inte det.