Det är redan söndag och klockan har passerat fem för ett litet tag sen. Jag dricker en americano och lyssnar på Rufus Wainwright, mitt i allt. Jag känner mig väl egentligen aningen fånig som valde just Café des 2 Moulins faktiskt. Men vad är jag inte om just stereotyp och låtsasindie så säg? Men jag trivs, det gör jag verkligen! Har under denna korta vistelse gått från förälskelse, till hat och faktiskt nått en djup kärlek till staden jag redan trodde att jag kände på något sätt. Jag sitter här på uteserveringen och lyssnar, surplar och spanar. För övrigt sitter en kille i skinnjacka och avnjuter sin översockrade espresso tillsammans med en fet joint precis en stol till vänster om mig. Jag trivs, men jag önskar att jag kunde dela stunden med mina tre fantastiska vänner. Jag har under dessa dagar gått och funderat på hur vi hade mött de saker jag själv nu mött, hur vi hade gjort och vad vi hade sysselsatt oss med. Jag känner mig patetisk när jag sitter här och skriver ner mina tankar på ipoden. Patetisk på ett fridfullt och skrattretande sätt. Nu ska jag dricka upp den kalla slatten kaffe, samtidigt som killen till vänster tar sina sista bloss. Sen ska jag njuta av att den patetiska känslan börjar avta. Slutsatsen jag kan dra är väl att jag egentligen bara bryr mig för mycket om vad alla andra, exakt lika patetiska jävlar ska tycka, tänka och tro. Jag tillägnar denna stunden till min tre klippor. Snart är vi också här.

PS. Jävligt gott kaffe. Jag tar en kopp till!