Behöver nog bara känna att jag klarar av någonting. Det är lite som att se facit framför sig, men ändå inte förstå sig på själva ekvationen. Visst?

get over the sorrow, girl. the world is always going to be made of this. you can trust in it. unless you breath in, bravely. i adore how you simply surrender to high. and your lungs, they're mourning. t-b style. all the stillborn love that could have happened. all the moments you should have embraced. all the moments you should have not locked up. understand, so clearly: to shut yourself up would be the hugest crime of them all*. hugest crime of them all. you're just crying after all, to not want them humans around any more. get over that sorrow, girl. get over it.

*säg bara när det är så enkelt att göra rätt. (?)

Jag känner mig blåst och äcklad på något sätt. Lite förd bakom ljuset, och lite ditsatt liksom. Jag älskar ju ugnspannkaka va, och bestämde mig här för någon dag sen att laga det tillsammas med egenkokt hjortronsylt och "fläsk". Vanligtvis brukar jag som baconersättning (jag älskar bra substitut) äta Astrid och Apornas "carbonarabiar", som är så sjukt jävla äckligt goda och bra.. Bara lite lite dyra i slutet av månaden (pannkakan lagades innan löning). Därför blev det bara så att jag den här gången valde det något billigare alternativet från Veggo (Istället för Bacon). Nu kanske det bara är jag som är dum i huvudet och lite för naiv och slarvig, men hade ändå för mig att produkterna från Veggo var mjölk och äggfria. Så var i alla fall inte fallet. Detta kommer jag självklart på ungefär samtidigt som jag sväljer första tuggan. Helt plötsligt var det inte alls gott med låtsasvegansk fläskpannkaka. Kanske skulle man kunna tycka att jag skulle spotta ut och drämma tallriken i golvet, men jag resonerade som så att jag faktiskt lagt ut mina sista pengar på denna festmåltid och dessutom redan tillagat den. Jag åt upp (med kraftig ångest som följd). Nu tänker jag tyst för mig själv, var inte deras "Istället för Bacon" som förut fanns tärnade (likt carbonarabitar) i påse helt veganska? Om så är fallet, varför ersätta dem med dessa förfärliga tunna ohanterliga skivor som dessutom nu i min munhåla bara smakar äggvita?! Ett mejl ska de få i alla fall!

Nej men det är ju jävligt kul att måla va. Så kul att man gärna stänger av sitt sociala liv. Varför inte? Jag duschar i alla fall varje dag. Jag är ingen "gris".

Är det inte konstigt när man tror att man vet vad man vill, men försöker ignorera det för att det känns fel i alla andras ögon? Eller nej jag vet ju inte, för ibland känns det här så himla rätt också. Kan inte alla bara sluta överraska?! Jag får ångest. Och du, du är bara obehagligt tyst (fast låter ändå mest av alla i mitt huvud gör du) och frånvarande..

Vad är det som skrämmer och förstör? Det är någonting jag inte klarar av att hantera, som får mig att vilja fly. Trodde inte det här skulle hända, men på något sätt hamnade jag i klorna på sjukdomen igen. Det känns orättvist, och skrämmande. Jag vill inte, inte alls. Fan fan fan.. Ska man kompensera? Svaret är självklart, men det kan väl inte bli värre?

Ganska tom i tanken, men fylld av idéer. Fattig, men en flaska vin i stället. Harmonisk, och suktar samtidigt efter mer. Kan inte säga någonting om någonting, men är fylld av åsikter och frustration. Vet inte, bara är.

Ibland går det helt enkelt inte att ta in viss information i skallen. Om det beror på bakfylla från en natt med poker, rödtjut och lånade pengar, eller information om något omänskligt våldsdåd kan jag inte skilja på i nuläget. Hur som helst är det väl bara ännu ett bevis på omognad hos vissa unga män (såväl mord som poker). Nu ska jag genom att avnjuta Berlin på 8 kapitel med kaffe och sol sätta stopp för hatet som växer inuti mig. Kanske dags att börja bränna ihjäl 20 åriga män snart också? Och nej, det var inget hot.

Slagord, sol, kaffe, sorbet, Vallgren och vegopizza - När söndagar är som bäst!

Som en skräckslagen förtjusning.Trygghet.

I efterhand känns det som att jag bara försökt bevisa för min omgivning hur stark jag är, hur allt har lyckats på något sätt. Eventuellt är det så, jag vet faktiskt inte. Just nu är det väldigt osäkert i tanken i överlag. Borde man veta åt vilket håll man ska gå och på något sätt välja en riktning och inget mer, eller ska man bara vara i stunden och se vad som händer? Problemet är kanske att jag vill så mycket, och på det sättet punkterar alla känslor? Jag vill vara (njuta) här och nu, men mina tankar har fastnat i fönsterkarmen där jag satt och tittade ut på kyrkogården. Allting blommade! Kanske var det en dålig idé att höras av i söndags.