Är det inte konstigt när man tror att man vet vad man vill, men försöker ignorera det för att det känns fel i alla andras ögon? Eller nej jag vet ju inte, för ibland känns det här så himla rätt också. Kan inte alla bara sluta överraska?! Jag får ångest. Och du, du är bara obehagligt tyst (fast låter ändå mest av alla i mitt huvud gör du) och frånvarande..