I efterhand känns det som att jag bara försökt bevisa för min omgivning hur stark jag är, hur allt har lyckats på något sätt. Eventuellt är det så, jag vet faktiskt inte. Just nu är det väldigt osäkert i tanken i överlag. Borde man veta åt vilket håll man ska gå och på något sätt välja en riktning och inget mer, eller ska man bara vara i stunden och se vad som händer? Problemet är kanske att jag vill så mycket, och på det sättet punkterar alla känslor? Jag vill vara (njuta) här och nu, men mina tankar har fastnat i fönsterkarmen där jag satt och tittade ut på kyrkogården. Allting blommade! Kanske var det en dålig idé att höras av i söndags.