Jag trivs och gillar läget ändå. Måste bara få det sagt (än en gång). Positivitet som liksom stryker en över kroppen, försiktigt med fingertopparna. Lite för mycket kaffe i magen bara.

"Can two men produce?"
"No, but God knows we keep trying."

Älskar inte att köpa kondomer, men tycker nog inte det är så jävla jobbigt egentligen heller. Hur som helst vill man på något sätt vara lagom diskret och avslappnad ändå va. Jag och Sanna svänger in på Wieselgrens apotek för handcreme och SB12 (som var alldeles för dyrt, så det lämnade vi). Jag står och funderar över vad jag egentligen ska köpa för glidmedel, det är ju ändå rätt viktigt. Kanske inte hela världen, men sådär vardagsviktigt. Hur som helst bestämmer jag mig och tänker att jag kanske också borde köpa en tandborste, men orkar inte göra ett sånt svårt val just där och då. Sanna står framför mig i kön och försöker återhämta sig från en kall promenad och en hel jävla massa folk som nästan puttar tillbaka en in i vagnen när man ska gå av i Brunnsparken.

Hela grejen började väl med att kassörskan tappade bort sig i sin kundkontakt till Sanna när hon såg att här kommer en kille som självsäkert slänger upp glidmedel på disken (nästan i ansiktet på mig tänker hon). Snabbt som attan avslutar hon Sannas köp och knycklar ihop påsen till en liten konstig knöl och bemöter mig med blicken över min hjässa. Viskande frågar hon om jag är nöjd så, och hoppas väl på att kön inte ska växa mer än vad den gör just i detta nu. Jag säger att jag vill ha ett paket kondomer av den och den modellen.. Här blir det nattsvart i låt oss säga Gunn-Britts (eller något annat gullmammigt dubbelnamn) ögon. Hon sväljer hårt några gånger och frågar om jag kan upprepa mig. Vilket jag gör. "Gunnan" får panik och hör fortfarande inte vad jag säger. I ett sista (avslappnat) försök skriker jag nästan KONDOMER DIN JÄVLA KÄRRING! Eller jag kallar väl henne inget elakt, det tänker jag mest. Gunn-Britt förstår faktiskt fortfarande inte och ber nu sin kollega om hjälp. Kollegan fattar precis och kirrar biffen. Hela kön fnittrar till, och gullgumman bakom kassan utbrister "Jag har varit på semester, inte så lätt att komma tillbaka och ha koll på allt sånt här.." Nu försöker jag och Sanna diskret bara avlägsna oss från stället, men Gunn-Britt ställer sig nästan på disken och ber om ursäkt för att semesterminnena tar upp för mycket plats i  hjärnan. Till slut lyckas vi gå, och jag tror att jag får ett "Lycka till!" Jag hade också velat vara på den semestern tänker jag när jag går in på Willys för att handla billiga kryddor. Två krukor basilika, och en kruka timjan.

Skönt att slippa tänka på vissa saker i alla fall. Kollade hur det kändes att läsa dina tankar just bara för någon sekund sen. Och faktiskt så blir jag bara (lite ångestladdat är det väl också) glad över hur bra du verkar ha det. Glad, men aningen bitter. Vill ju gärna se mig själv som segrare. Löjligt! Utöver det jobbar jag fortfarande på lyckan, och tänker väl att det går prima. Ältandet är inget alternativ längre. Allting är precis som det ska vara. Det händer så mycket för tillfället, och det är väldigt skönt. För första gången har jag nog ändå också bestämt mig för någonting vettigt och drömskt på samma gång. Ser fram emot juli månad och det som komma skall.

Jag har sagt till mig själv att jag bara ska ha trevligt och inte tänka efter så jävla mycket. Jag försöker ändå påminna mig själv (precis hela tiden), för att inte tappa fotfästet helt. Är nog inte beredd för tankar, men tänker att jag kunde ha varit mer passionerad och visat vad jag går för. Nu har jag satt mig i någon slag spiral som jag inte förstår mig på, men som jag ändå kallar okomplicerad. Bäst är nog att bara lägga allt på hyllan ett litet litet tag, några dagar eller så. Diska, dansa, duscha och sätta sig med en bok i solen. Så ska det va! Kanske behöver jag fejka ett leende. Men vadfan, det har man ju lyckats med förut så..

Sol och patchouli vid Wavrinskys plats. En bra fredagsmorgon i början av mars sådär.

Antingen så tror jag mig ha släppt taget lite och börjat ta steget ut, eller så har jag bara stängt av känslorna för tillfället. Det är svårt att känna efter när man inte vågar. Trivs jag med ovissheten och tryggheten i det enkla (att slå bort allt jobbigt alltså)? Kanske är det inte riktigt värt att fundera så jävla mycket. Jag önskar nog bara att det var enkelt, och att jag tydligt kände det jag faktiskt gjorde. Nu är allting så himla ihopblandat och kaotiskt i huvudet.