Jag förstår inte riktigt varför jag alltid ska göra såhär mot mig själv. Sitter ensam hemma hos Johan och fokuserar på helt fel saker. Jag är fullt medveten om konsekvenserna, men envisas ändå med att älta sönder hjärtat och hjärnan. Jävla dumt!

På tåget till Stockholm. Tänker som vanligt alldeles för mycket, men klarar mig ändå rätt bra. Ångesten är inte lika uppslukande och ljuset känns inte riktigt lika avlägset. På nya stigar i rätt riktning kanske? Hoppas och tar ett djupt andetag för att lagra känslor och minnen.

En trio vänner (som saknar sin fjärde) med flädersorben i högsta hugg. En rätt dålig skräckis, men ett härligt gäng. Nu ignorerar vi disken och somnar framför Will & Grace. Gooh!

Solen sken när jag vaknade, och jag kände nog ändå att det skulle kunna bli en rätt soft dag. Nu vet jag inte, frukosten känns som en sten i magen och jag orkar inte ta tag i disken. Solen har gått i moln och ljuset har blivit februarikallt igen. Orkar inte ringa och väcka Christoffer ännu heller. Lika bra att pojken får sova ut. Kanske en dusch får mig på bättre humör? Hur som helst är det jävligt skönt att vara hemma från Danmark och krigszonen. Jävligt skönt att jag fick med mig Sara på tåget också, så jag slapp åka genom alla minnen helt själv. Tack.

Vi försöker ignorera den kraftiga förkylningen och våra brustna hjärtan genom att besöka Göteborgs Konsthall, som just nu visar en utställning med Andrea Geyer och Sharon Hayes samlade verk.

Fyfan för ovishet och ångest. Jag orkar inte gå och känna såhär längre nu.

Fokuserar konstant på mina tankar, försöker komma fram till var jag egentligen står. Tänker konstant på vad du tänker, vilket steg du tänker ta härnäst. Slår bort tankar, och tänker nya. I slutändan blir jag kanske klokare, trots allt. I alla fall känns det så, tills nya tankar tar tag i mig, ruskar om mig. Jag tror jag har tagit ett beslut, men vågar jag stå kvar då det beslutet kanske gör mig mer sårbar? Så sjukt jobbigt att inte kunna föra en dialog, bara misstänka och tro. Eller kanske mer farligt än bara jobbigt. Svårt i alla fall när allting bara känns som en kraftig dimma, svårt att se hur vägen framför ser ut. Ingen karta heller..

The first time that you introduced me to your friends
And you could tell that I was nervous so you held my hand
When I was feeling down
You'd make that face you do
There's no one in the world
Who could replace you

..och att inte göra hål i väggarna. Inte bullseye direkt kanske. Positivt är väl att det blir en lite mer användarvänlig placering på espressomaskinen i det här boendet i alla fall.

Måste bara dela med mig av något sjukt fint känner jag. Kvinnan i vår grannmonter var skandinavisk agent för Henry Cats & Friends. Något liknande har jag inte stött på, varken hennes produkter eller henne som person. En karismatisk kvinna i 50års åldern med en häpnadsväckande historia. Hon hade verkligen varit med om allt och gjort det där som man bara pratar om. Eller så var hon bara en stor lögn, men jag väljer att ändå tro på henne och därmed också se upp till henne. Hennes historia i kombination med dessa "crazy cats" är fan svårslagen. När ni väl besöker hemsidan, då måste ni också läsa historien om katterna, man blir ju helt förälskad. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, faktiskt.

Något annat riktigt riktigt hemskt från Formex var detta. Dessvärre ser det ju faktiskt inte helt förjävligt ut på hemsidan, men herre gud alltså! Tjejen i montern, jättekvinnan (hon var omänskligt lång alltså) med det nästintill snaggade sönderblekta håret, som dessutom hade lyckats med en ordentlig utväxt. Hon hade på sig den svart/guldiga kreationen med riktigt höga tacky klackar. Jag blev fan mörkrädd. I katalogen skriver de såhär om sig själva: "Robert & Blad visar en klädkollektion som passar väl mode som livsstilsbutiker. Bekväma, eleganta och lättburna plagg i tung lyxig jersy, med fina satindetaljer. Många av plaggen är även multifunktionella." Nej, inte helt okej alltså.

Jag har blivit en riktig tönt, men det är rätt skönt. Orkar inte leva för att imponera och leka cool. Tänk så jävla trist det är. Så glad man slipper.

Trams coming in, there's wind from the sea
But I don't feel cold, it's not shivering me
And I thought I didn't like this city but I've changed

Pass the place were I lived in 2002
And I can see the square close to my old school
In the middle of Northtown, just feeling good
Did not think I liked this city,
Thought I, thought I hated this city but

Gothenburg I came back to you
Now you be nice to me, then I'll be nice to you
Gothenburg I thank you
You gave me someone to love, and I really owe you

Walk up to the hill, there is someone I like
He has those wrinkles close to his eyes
But they´re not from crying, he laughs more than I
Did not think I liked this city
Thought I, thought I hated this city but..