känner mig ensam, trots att jag romantiserar isoleringen och väljer den 100 gånger om jämfört med det sociala livet. vet inte vad som lockar, vet inte vad jag vinner. orkar bara inte. vet inte heller om det bara blir destruktivt eller om jag faktiskt mår bättre av distanseringen? känns som att mitt sociala nät krymper för varje dag om går, och jag vill bara kräkas på alla som har med mig att göra. ser ni inte att jag bara gör er illa? vill ta en paus och byta ut precis allt för ett tag, eventuellt fly igen. dessutom: är mer säker än någonsin tidigare på att jag faktiskt bara vill vara med dig, ingen annan. men alldeles för naivt att gå och drömma. därför försöker jag stänga ute allt som kan kopplas till dig, det enda sättet jag kan överleva?