Jag ser inget annat än svart. Så plötsligt, utan vidare förvarning. Jag faller lika hårt som vanligt. Trots att jag inte hunnit gräva någon djup grop faller jag precis lika långt, om inte längre, och hårdare. Jag fastnar i negativa tankar, eller så väljer jag kanske att stanna kvar. Jag är rädd för det obestämda, men vill samtidigt inte se klart. Jag längtar tillbaka till något förflutet, men vill bara springa långt in i framtiden. Jag vill glömma, men det är fullständigt omöjligt. Kontrollen är som bortblåst, kontrollen över känslorna, kontrollen över maten och kontrollen över själva kontrollen. Allt är alltså precis som som det ska vara. Orkar inte kämpa mer.