Kul att det verkar som att alla hatar en och att ingenting fungerar. Sån jävla dålig dag och sån jävla olustig känsla för precis allting. Folk ignorerar en när man försöker vara omtänksam, folk tänker inte på hur de bemöter en, folk är en bitch. Jag försöker flyttpacka, men klarar tydligen inte ens av det. Det blir dåligt och saker kommer gå sönder. Men jag vet inte om jag egentligen bryr mig så jävla mycket. Jag orkar inte bry mig om någonting just nu. Jobbar ju för min mamma och min syster (mest för att jag inte är önskvärd någon annanstans, inte ens här), och jag pallar inte mer bara. Det blir så omständigt allting och ingenting går att planera, för att vi vågar tydligen inte prata med varandra. Ingen meddelar när någonting ska vara gjort och ingen berättar när saker görs. Man måste gissa sig till allting och kan inte säga ifrån, för man är ju familj. Det funkar inte. Resultatet blir ju hela tiden så jävla halvdant också, för att det inte är någon som kommunicerar. Jag måste ha ett annat jobb. Det är bara ett problem där. Ingen annan kan tänka sig att ge mig ett jobb, för jag är tydligen världens mest oönskade människa just nu. Så less är jag. Egentligen borde man bränna upp alla sina saker och bara dra ut, bortåt helvete med en liten kappsäck på ena axeln. Jag hatar det komplicerade livet, men det känns ju som att man alltid sitter fast där och aldrig kommer vidare. KUK!