Jag vet att det är söndag, men här kommer berättelsen om dagen jag gick på cirkus.

Efter alldeles för lång tid av fundering och lathet kommer jag på, fredagen till ära att jag ska fixa mig ett pass. Jag vet inte om det hör till, eller om hela Malmö tyckte att denna dag passade bra för denna typ av aktivitet. Hur som helst fick jag vänta långt mycket längre än timmen. Det här var väl egentligen inte så farligt som jag försöker framställa det, vill nog egentligen bara ha lite tröst och hejarramsor. På vägen ut från polisstationen ser jag i ögonvrån en skrumplig liten tant som ligger på rygg och kvider. Självklart hjälper jag henne att resa sig och leder henne till dörren. Jag känner mig som en bra människa, ler lite extra när jag cyklar hemåt. Kanske lite konstigt, då jag bara gör min medborgliga plikt.. Men ändå! Väl hemma möter jag upp mitt besök, promenerar i spöregn och letar kaotiskt efter något matställe som ska falla alla i smaken. Kom ihåg att besöket inkluderade två unga flickor som gärna inte gör något annat än lyssnar på sig själva. Fast det är ju bara sött egentligen.

Anledningen till visiten var såklart idolernas besök i Malmö, så fokus låg på fredagens tillställning i Malmö Arena. Som sagt var fredagsvädret ruskigt och blåsigt, plockade kanske fram det dåliga humöret i alla. Utanför arenan är det kö, och stämningen är inte direkt familjär. Jag hamnar framför en arg småbarnspappa som tycker att allting är mitt fel. Skit i vad det är, det är bara mitt fel. Så innan vi ens har fått visa upp biljetterna för att passera spärrarna hamnar jag i ett vad som för mig känns som ett påtvingat muntligt bråk, med pappan som bara ville sätta dit ”08an”. I denna stund känner jag bara hur tålamodet tryter, och snäser ifrån lite väl divigt att jag minsann kommer från Norrland.

Idolcirkusen (a circus I say) var aningen obehaglig, med lite för mycket överpeppade människor. I början av showen kunde jag inte släppa aggropappans ord.. ”I norrland, där gör ni väl hur fan ni vill. Men här tar vi ingen skit, jag tar ingen skit!!” Det hade på något sätt etsat sig fast och hemsökt min hjärna och gav mig obehagskänslor fram tills vad jag i alla fall tyckte var kvällen absolut bästa framträdande. Mariettes version av ”You're the Storm”. Här händer något kusligt, nästan i klass med slängkyssen under Beyoncékonserten i våras. Jag skriker med min flickigaste stämma, men lyckas ändå få en touch av Courtney Love i rösten. Här måste också påpekas att det inte riktigt är någon hålligånglåt, det var liksom lagom lugn och stillsam stämning i publikhavet. Efter framträdandet buar jag till och med ut Anders Bagge, och detta på ett mindre smidigt sätt. Känner skulden och skammen överta kroppen och återgår till min tidigare position; kupad rygg och gamnacke.

En sak jag inte kan släppa, som slog mig när jag satt där och tänkte på ”vilka julklappar jag skulle köpa” samtidigt som Erik pleasade sina skrikande fans. Fan vad han måste få ligga! Hoppas bara inte det är med hans 13-åriga, näst intill psykiskt sjuka fans. För jag tvivlar inte på att de skulle hoppa från ett berg, redan när han börjar forma munnen till ett H (som i H..oppa). Något ni inte fick se på TV inträffade i den långa pausen, precis under nyhetssändningen. En kvinna tuppade av i mitten av arenan bland alla kamerablixtar och övertrötta, överstylade flickebarn som absolut skulle posera framför idolskyltarna som prydde lokalen. Själv satt jag bara på min plats och hoppades på att det skulle vara den sura pappan.