Jag känner att jag måste beskriva min kärlek till högstadiet lite kortfattat. Ibland är det som att jag står ensam och ser tillbaka på högstadietiden med kärlek i blicken och ett fånigt flin på läpparna. Så fort någon får ta del av min sentimentalitet och romantiserade bild av de åren möts jag av förvånade blickar och ögon i stil med Andreas Mattssons enastående stirrande, genomträngande och uppseendeväckande glober.

Förvisso hade vi vad vi då tyckte var ett helvetesschema och otroligt dåligt planerade dagar, men nu känns det helt plötsligt så jävla värt. Kommer ihåg hur man på morgonen träffades utanför danssalen och småfnissade innan baletten. Hur man efteråt gick till de vanliga lektionerna och bara njöt av att känna stengolvet under fotsulan och tjocksockan. Det fanns alltid en gemenskap och en utsatthet närvarande, man syntes men smälte ändå in och hade sin tydliga roll. Jag skulle inte säga att jag hade det lätt med acceptansen då jag mest hela tiden valde att utmana skoterkillarnas tolerans, men på något sätt respekterade man varandra. Visst var jag mobbad och visst var det jobbigt, men jag hade också en stolthet som jag inte längre har. Det kändes som att två världar kunde gå hand i hand. Var är den känslan idag, och var är tryggheten (som kanske bara finns i Christinaskolans smala korridorer)? Vad har ni för förhållande till era första riktiga tonår?