Stop me falling down, stop me making movies of myself. Put that old dog down, stop me making movies of myself. Bring the carriage 'round, get me to the garden of sleep. Make that high gate speak, Perrier out of a paper bag. Looking like a hag. And start giving me something! A love that is longer than a day. Start making my heart sing something that it doesn't want to say. I'm handing it over, I'm saying that you're the only one. Don't run for the border, turn that corner. Already you've run in movies of myself. Darling, don't you ever let me go. Wrap your loving arms around me, while the cold winds blow. Tell me what I really want to know. 'Cause I'm looking for a reason, a person, a painting, a Saturday Evening Post Edition by Jesus, an old piece of bacon never eaten by Elvis. So I'll say start giving me something! A love that is longer than a day. Start making my heart sing something that it doesn't want to say. I'm handing it over, I'm singing that you're the only one. Don't run for the border, turn that corner. In movies of myself.Oh, I've seen it all before in movies of myself.

Fredag eftermiddag. Sitter halvnaken i soffan, äter granatäpple och tänker på hurvida jag är en del utav mina fördomar. Eller det är jag ju, det är ett faktum och ingenting man behöver ifrågasätta. Jag älskar att ta avstånd från "mina egna" men samtidigt när mörkret lagt sig, leva ut mina vildaste fantasier och överdriva bilden av de och det jag föraktar. Jag är så mycket på låtsas att det till och med för mig blir svårt att ta ställning till mitt beteende. Hur mycket är ironiskt och hur mycket är äkta passion? Jag vet inte. Jag vet bara att jag älskar glitter och mystik, så det blir kvällens tema.

Som vanligt har jag hamnat där, idag igen. Självhat och självdestruktivitet på menyn. Smaklig överätning!

det är ju mindre kul när man gång på gång får bevisat för sig att man faktiskt inte är värd ett skit, att alla klarar sig precis lika fint utan en. lite som när man märker att ingen bryr sig om det heller.

Vid protesfabrikens stängsel la du din hand på min axel, och sa att livet var något enkelt. Men jag kunde inte hålla med dig. På en betonglagd äng stod vi. Du bad mig ta kärlek lätt som en vind, men jag var så ung och dumdristig. Och tårar rann ner för min kind. För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar, och vem vet hur länge vi har varandra? I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet mötte jag min kärlek.

Det finns en en film jag alltid gråter till. Det är en fantastiskt klyschig film som jag älskar över allt annat: Vid din sida/Stepmom. Det är inte svårare än så. Den är briljant, den går alltid hem och jag smälter varenda jävla gång. Någon snäll människa får gärna ge den till mig i julklapp eller bara i spontan present för att jag är en sån fin människa. Det är sant, Thomas Di Leva har till och med sagt det till mig. Tack för ordet.

..Sparka ut Annika Jankell från Nyhetsmorgonstudion, NU MED DETSAMMA! Den kvinnan framkallar någonting mer än bara vanlig söndgsångest.