Ett steg framåt, några steg bakåt. Man borde vara van, men likförbannat står man där med offerkoftan i högsta hugg. Visst var det väl väntat. Menar, har varit rätt stabil ett tag. Klarat av mycket olika påfrestningar, lyckats hålla mig flytande och allt det där. Har bara under de senaste månaderna verkligen utmanat mig själv och funnit mig i den personen jag faktiskt är. Nästan lärt mig att uppskatta den riktiga Rasmus. Ett bakslag var väl väntat, som sagt. Men den skiten känns alltid så mycket större när man står mitt i den. De negativa tankarna erövrar hjärnan och man fastnar i gamla mönster, precis som en insekt i ett nyutlagt flugpapper. Kanske kan man skylla på stress och en känsla av otillräcklighet. Kanske kan man skylla på ensamhet. Jag vet inte. Kan bara inte släppa alla tankar. Hur hamnade jag här igen?

Så mycket i skallen. Så ostrukturerat och kaotiskt. Torra läppar. Svettas. Dags för lista! Vill ligga, men bara med dig. Vad håller jag på med?

På riktigt. Vad fan håller kåtnissen Lars Bohlin på med? Varenda jävla rapportering från gayträsket liknar någon kass porrtidning. Det är ju jättelöjligt.

åstadkommer liksom ingenting. planerar, men lyckas inte genomföra ett skit. nu sitter jag här, klockan tickar sakta men säkert mot två. jag tänkte gå upp tidigt. ställa om kroppen, och liksom komma tillbaka till hela skolgrejen. känner mig inte redo. inte nervös heller, men oförberedd och fylld av olust. jag vet inte. allting kanske beror på den här förkylningen och allt annat som tycks fucka upp sig just för tillfället. drama åt höger och vänster på något sätt. vill vara överallt, vill finnas där för alla, men klarar det fan inte. är fruktansvärt trött, men kan inte koppla av, koppla bort. borde sova men känner mig för orolig i hela kroppen. klickar runt på fi göteborgs hemsida istället, det känns mer värt just för tillfället. ta en titt!

Mindre kul att missa planet (tåget kändes inte som ett alternativ just nu, speciellt efter förseningen på nästan 15 timmar sist) till Berlin och betala dubbelt så mycket för att ens kunna boka om sin biljett. Mindre kul att detta händer för att man redan har gått upp 03.55 och bara sitter och väntar på att tiden ska gå, och bestämmer sig för att vila de där sista 30 minuterna. Mindre kul med självhat, men vad ska man göra liksom? Nu lyssnar jag nog på Edith Piaf och får tiden att gå istället. Snart ses vi väl igen Berlin, om allt går väl.

Fyfan för att flytta, på riktigt alltså. Det är inte så jävla mysigt och kul med nya bostäder. Verkligen inte något man gör i ett nafs, som folk verkar påstå. Jag lever i kaos och kommer göra det ett bra tag till tror jag. Alla småsaker som kan gå fel tycks göra det. Omständigt. Men det blir nog fint. Trivs ju ändå. Tackheeeeeeej!

Känner mig rätt tagen för givet och oviktig. Bortprioriterad och ensam. Allt är kaos, uppochner, åt helvete och går inte alls som det borde. Trodde jag var stark och på något sätt skulle ha hittat det där som skulle hålla mig flytande. Nu sitter jag här, i den här smutsiga lägenheten, i stan som alldeles för många gånger har gett mig kalla handen (och allt det där).. Kanske är det löjligt att skylla på staden. Kanske är det löjligt att skylla på någon annan över huvud taget, men jag känner mig bara så jävla less och oinspirerad. Trodde jag var viktig för någon som står mig så pass nära, men just nu känner jag mig bara som ett vandrande frågetecken. Vet inte vad jag har satt mig själv i för sits, inte alls faktiskt. Vill försvinna bort. Vill gråta, vill skrika, vill så mycket som inte går. Hatar denna kaotiska känsla. Det händer alldeles för ofta.

fredagskväll vid vattnet, gott sällskap och veganska burgare med risglass till efterrätt är däremot inte farligt.

sprit, dans och sms till potentiella älskare är farligt på en torsdagskväll.

I know that it is freezing, but I think we have to walk
I keep waving at the taxis, they keep turning their lights off
But Julie knows a party at some actor's West side loft
Supplies are endless in the evening by the morning they'll be gone

When everything is lonely I can be my own best friend
I'll get a coffee and the paper, have my own conversations
with the sidewalk and the pigeons and my window reflection
The mask I polish in the evening by the morning looks like shit

And I know you have a heavy heart, I can feel it when we kiss
So many men stronger than me have thrown their backs out trying to lift it
But me I'm not a gamble, you can count on me to split
The love I sell you in the evening by the morning won't exist

You're looking skinny like a model with your eyes all painted black
Just keep going to the bathroom, always say you'll be right back
Well, it takes one to know one, kid, I think you've got it bad
But what's so easy in the evening by the morning's such a drag

I got a flask inside my pocket, we can share it on the train
And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane

And I'm not sure what the trouble was that started all of this
The reasons all have run away, but the feeling never did
It's not something I would recommend, but it is one way to live
Cause what is simple in the moonlight by the morning never is

It was so simple in the moonlight now it's so complicated
It was so simple in the moonlight, so simple in the moonlight

funderade nyss på att ta bussen till yellow sunshine och äta något, men kom på att det nog är en för kraftig ansträngning. och lite sjukt också.